När samtalet om träden tystnar.

Det finns en rad jag ofta återkommer till.
”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

Den skrevs av Bertolt Brecht på 1930-talet. Jag hade förmodligen aldrig stött på den om det inte vore för en väldigt märklig kedja av händelser. Den tidigare moderate riksdagsledamoten och Allra-styrelseordföranden Gunnar Axén blev 2014 så rasande över Athena Farrokhzads sommarprat att han meddelade att han tänkte kasta ut sin tv i någon typ av protest mot public service. Nyfikenheten vann. Jag lyssnade. Och i programmet reciterade Farrokhzad Brechts dikt.

Det är inte många saker i livet jag är skyldig skandalomsusade moderater. Men just detta är jag ändå tacksam för. Utan Axén hade jag nog inte haft Brechts ord i huvudet nu, när jag läser om unga människors avtagande oro för klimatförändringarna.

En ny studie från Lunds och Örebro universitet visar nämligen något som överraskat forskarna. Bland tillfrågade 16-åringar uppger ungefär sju av tio att de i stort sett är likgiltiga inför klimatförändringar. Den starka klimatoro som präglade ungdomsgenerationen kring skolstrejkerna för några år sedan tycks ha mattats.

Det låter dramatiskt. Men forskarna är också noga med att säga något annat. Likgiltigheten behöver inte betyda att unga inte bryr sig. Den kan lika gärna vara ett sätt att hantera ett hot som upplevs både enormt och svårt att påverka. I intervjuerna återkommer formuleringar om att man inte riktigt orkar tänka på det.

Det där känner nog många igen.

När världen blir för stor och problemen för många stänger hjärnan ibland av lite. Inte för att hoten försvinner. Utan för att man måste orka leva också.

Det är frestande för äldre generationer, som jag själv också tillhör, att falla in i den gamla reflexen. Att säga att ungdomar blivit bortskämda. Att de inte bryr sig. Att de tappat engagemanget.

Jag tror nästan aldrig att den analysen stämmer. Och jag tror definitivt inte att den gör det nu.

Snarare ser jag något annat. En generation som tagit ett halvt steg nedåt i Maslows behovstrappa.

När jag själv var tonåring låg framtidsoron ganska långt bort. Världen kändes i grunden stabil. Demokratierna stod stadigt. Krigen var långt borta. Historien kändes på något märkligt sätt nästan färdig.

Så känns det inte längre.

Kriget kryper närmare. En rysk fasciststat för ett brutalt anfallskrig i Europa. Demokratier skakar. Auktoritära rörelser växer. Tonläget hårdnar. Otryggheten ökar.

Var och en av de sakerna är fullt rationella skäl till existentiell oro.

I en sådan tid är det kanske inte konstigt om klimatet inte alltid ligger högst upp i medvetandet. Inte för att hotet försvunnit. Utan för att hjärnan försöker sortera i en värld där flera stora kriser samtidigt tränger sig på.

Jag tänker inte säga till någon att de borde oroa sig mer för klimatet än för krig, demokratiskt sönderfall eller ekonomisk osäkerhet. Den sortens konkurrens mellan rädslor leder sällan någonstans.

Men studien säger ändå något viktigt.

Försvaret av demokratin och det öppna samhället är också klimatkamp.

Inte bara för att demokratier historiskt sett är bättre på att hantera långsiktiga problem. Utan också för att människor måste orka bry sig. Klimatfrågan kräver just det. Uthållig uppmärksamhet. Långsiktiga beslut. En grundläggande tro på att framtiden faktiskt finns där.

Jag vet också hur lätt det är att hamna i ett slags falsk motsättning mellan klimat och säkerhet. Under det senaste året har jag haft många samtal där människor nästan förtvivlat ställt de två mot varandra. Som om man måste välja.

Men världen fungerar inte så.

Själv valde jag efter tjugo år att bli soldat igen. Inte för att jag slutat bry mig om klimatet. Utan för att jag bryr mig om framtiden.

Det är också därför jag haft så många av de där samtalen. Förvånansvärt ofta möter jag människor som inte riktigt ser hur krig och klimat hänger ihop. Som om de vore två helt olika frågor.

I verkligheten förstärker de varandra. Klimatförändringar driver konflikter och migration. Konflikter gör internationellt samarbete svårare. Och i en värld där demokratier inte längre kan försvara sig blir det också svårare att försvara planeten.

Man måste känna att framtiden finns för att vilja försvara den.

Det är kanske där Brechts rad får sin märkliga aktualitet igen.

I tider av grymhet kan det kännas nästan förbjudet att tala om träden. Men om vi slutar tala om träden har grymheten redan vunnit.

Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar

Publicerad i VLT Debatt, 10 februari 2026
Original: https://www.vlt.se/2026-02-10/mo-vasteras-fortjanar-politiker-som-tar-de-har-fragorna-pa-storre-allvar/

MP_ Västerås förtjänar politike…

Kommentar till inlägget “Klimatarbete som märks i vardagen och tar ansvar för framtiden”, VLT den 31 januari.

Västeråsmajoriteten beskriver i sitt inlägg sitt klimatarbete som ambitiöst, ansvarstagande och vardagsnära. Det är uppriktigt rätt ytliga ord som fungerar väl i en debattartikel. De fungerar sämre mot en utsläppskurva som pekar uppåt och blir närmast förolämpande för den klimatintresserade västeråsare som borrar ned sig i siffrorna.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej.

Under mandatperioden har majoriteten valt budgetar som sammantaget innehåller hundratals miljoner kronor mindre i klimatsatsningar än Miljöpartiet föreslagit. Det är inte en detaljfråga, utan ett politiskt vägval.

Samtidigt har, till min stora besvikelse, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet ställt sig bakom infrastrukturbeslut som deras egna förvaltningar i tjänsteskrivelser konstaterar leder till inducerad trafik och ökade utsläpp. Att känna till konsekvenserna och ändå rösta ja är också ett val.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej. I stället antogs svagare mål som gick att enas om inom styret tillsammans med Kristdemokraterna. Klimatet fick därmed aldrig sista ordet. Det skulle anpassas, inte styra.

Redan under sitt första år avslutade majoriteten uppdraget med Västerås klimatlöfte, ett försök att samla kommun, näringsliv och civilsamhälle kring gemensamt ansvarstagande. När retoriken senare var som mest ansvarstagande ökade kommunkoncernens utsläpp med 15 procent mellan 2023 och 2024. Det är vad ansvar ser ut som i praktiken.

Samtidigt minskar cyklandet i Västerås, i takt med att bilberoendet befästs. Förslag som skulle ha prioriterat hållbara transporter har avvisats, däribland Miljöpartiets motion om miljözoner i innerstaden. Även det är ett val.

Trots detta fortsätter kommunen att årligen lägga omkring 34 miljoner kronor på att subventionera flygplatsverksamhet som i huvudsak handlar om privatflyg, skolflyg och enstaka kommersiella linjer, trots återkommande utfästelser om att röra sig mot affärsmässighet. Det är också ett val.

Den här mandatperioden har visat vad som händer när Socialdemokraterna och andra progressiva partier prioriterar sammanhållning framför ledarskap och låter Kristdemokraternas gränser sätta takten.

Resultatet blir inte öppen klimatförnekelse, utan något mer bekymmersamt. En politik som använder klimatet som språk, men inte som styrmedel.

Alla i majoriteten vet detta. Det är just därför det är ett problem. Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar.

Markus Lindgren (MP)
Oppositionsråd i Västerås

8 mars 2026 – Valrörelsen börjar i Västerås

I helgen hade Miljöpartiet i Västerås valkickoff inför valrörelsen 2026. Det var en väldigt fin start på ett intensivt år med många engagerade medlemmar på plats.

Jag talade om något jag tror är viktigt att komma ihåg i politiken: att det ofta är svårt, men sällan komplicerat. Vi vet vad som behöver göras. Sverige behöver en snabbare klimatomställning, ett starkare kunskapssamhälle och ett samhälle som håller ihop.

Jag kandiderar till både riksdagen och kommunfullmäktige därför att de besluten hänger ihop. De nationella besluten påverkar hur våra städer utvecklas och hur snabbt vi kan genomföra den gröna omställningen.

Nu börjar arbetet på allvar.

5 mars 2026 – Debatt i kommunfullmäktige

Torsdagens kommunfullmäktige innehöll flera frågor om hur vi utvecklar Västerås som stad.

Jag talade bland annat om investeringar i Rocklunda. Under de senaste åren har något hänt i Västerås. Intresset för fotboll och lagidrott har vuxit kraftigt och blivit en stark del av stadens identitet. När engagemanget från supportrar, föreningar och ungdomar växer måste också staden hänga med. Därför stödde vi förslaget om investeringar i anläggningarna på Rocklunda.

Vi fattade också beslut om att fortsätta utveckla sommargågatan på Vasagatan. När trafiken kliver åt sidan och människor får mer plats händer något i en stad. Fler möts, fler stannar kvar och stadskärnan får mer liv.

Under kvällen diskuterades också det brottsförebyggande arbetet. Där lyfte jag erfarenheter från min tid som rektor för ungdomar placerade av samhället. En sak är tydlig: vi vet i grunden vad som fungerar. När unga människor har meningsfulla sammanhang, vuxna förebilder och en fungerande skolgång minskar risken att de dras in i kriminalitet.

Brottsförebyggande arbete är inte särskilt komplicerat. Men det är svårt, eftersom det kräver att vi som samhälle håller i och håller ut.

Det är därför skolan, föreningslivet och civilsamhället är så viktiga.

24/3- fyra år av krig

Den här veckan uppmärksammades fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

På Fiskartorget i Västerås samlades vi för en manifestation till stöd för Ukraina. Gruppledare från samtliga partier i kommunfullmäktige deltog.

Det är viktigt att fortsätta visa solidaritet med det ukrainska folket. Kriget handlar ytterst om demokrati, frihet och rätten för ett land att bestämma över sin egen framtid.

Det är också en påminnelse om att frihet och demokrati aldrig kan tas för givna.