Mina fem cent om SD:s kvittningskupp.

Det finns ett rätt tröttsamt mönster i politiken. Någon gör något ganska rakt och ganska taktiskt, och kort därefter dyker det upp ett resonemang som försöker lyfta det till principnivå. Som om det inte handlade om vad som faktiskt hände, utan om hur systemet “egentligen” är tänkt att fungera.

Den här gången är det liberalen Fredrik Malm som rider ut till SD:s försvar i ett Facebookinlägg.

Bakgrunden är inte särskilt komplicerad. I en votering såg det ut som att regeringssidan skulle förlora, bland annat eftersom tidigare SD-ledamöter röstade emot sitt gamla parti. Då valde SD att kalla in ledamöter som enligt kvittningsöverenskommelsen inte skulle rösta. De deltog ändå, och utfallet vände.

Det är i grunden allt som behöver sägas om vad som hände.

Malm försöker ändå göra något mer av det. Han resonerar ungefär som att kvittningssystemet finns för att spegla styrkeförhållandena i riksdagen, och att det därför kan vara rimligt att agera när dessa styrkeförhållanden rubbas, till exempel av vildar. I den logiken framstår det inte som ett problem att frångå kvittningen i ett enskilt läge, utan snarare som ett sätt att upprätthålla dess syfte.

Det låter tilltalande, men det är i praktiken ett cirkelresonemang. Om kvittning finns för att spegla styrkeförhållanden, och man därför kan bryta mot kvittningen för att spegla styrkeförhållanden, då har man i praktiken sagt att reglerna gäller tills de inte längre gör det. Och då är de inte regler, utan verktyg.

I verkligheten är kvittning betydligt enklare än så. Den finns för att hantera frånvaro. Den bygger på att båda sidor avstår när någon saknas, så att tillfälligheter inte avgör utgången. Den bygger också på att man litar på att motparten gör samma sak nästa gång rollerna är omvända.

Det är just den tilliten som sätts ur spel när man börjar använda systemet taktiskt.

Och resonemanget om vildar missar en ännu mer grundläggande poäng. Riksdagsledamöter har personliga mandat. Det innebär att majoriteter kan förändras under en mandatperiod. Det kan vara frustrerande för en regering, men det är inte ett systemfel som ska korrigeras i efterhand. Det är en del av konstruktionen. Ansvaret för att säkra stöd för sin politik ligger där det ska ligga, hos regeringen.

Vi har dessutom sett vad som händer när den här typen av tänjningar normaliseras. I Västerås 2020, mitt under pandemin, var kvittningen avgörande för att kunna hålla sammanträden på ett smittsäkert sätt. När SD då hotade att bryta överenskommelsen för att få igenom sin linje föll hela upplägget. Sammanträdet fick ställas in och flyttas.

Det var inte ett teoretiskt problem. Det var ett konkret exempel på vad som händer när systemet slutar bygga på förtroende.

Det är den typen av konsekvenser man nu riskerar att öppna för även i riksdagen. För om kvittningen inte längre går att lita på, då måste varje parti börja agera som om den inte finns. Full bemanning i varje votering, mindre flexibilitet och ett mer låst parlamentariskt arbete som följd.

Och det får effekter som går bortom just den här voteringen. Jag har till exempel, trots stora politiska skillnader, aldrig haft något behov av att göra en poäng av Jimmie Åkessons frånvaro från voteringar. Jag köper att rollen som partiledare ibland kräver något annat. Att möta väljare, vara ute på arbetsplatser, göra studiebesök och driva opinion kan i vissa lägen vara viktigare än att trycka på en knapp i kammaren.

Den typen av prioriteringar bygger dock på att systemet runt omkring fungerar. På att kvittningen går att lita på.

Det lär bli mindre av det nu.

Omställningen är inte dyr. Ojämlikheten är det.

Igår samlades partierna i Västerås på Elektra Bio för att diskutera klimatpolitik. Vi var där från Miljöpartiet tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte delta. Det får man dra sina egna slutsatser av.

Kvällen inleddes med dokumentären Outgrowing the system inför en överfull salong. Det satte tonen för en debatt som till stor del kom att handla om doughnut economics.

Modellen är enkel. Ekonomin måste hålla sig inom två ramar. Den yttre handlar om planetens gränser. Den inre om människors grundläggande levnadsvillkor. Däremellan finns utrymmet där ett samhälle faktiskt fungerar.

Det är en rimlig utgångspunkt för debatt. Men den blir snabbt obekväm. För den tvingar oss att prata om ojämlikhet.

För samtidigt som vi diskuterar klimatet upplever många att pengarna räcker allt kortare. Den känslan kommer dominera valrörelsen. Vad människor har råd med i vardagen.

Här har högern varit skicklig. Man har målat upp klimatomställningen som boven. Som om det är klimatpolitiken som gör livet dyrt. Det är en bekväm lögn.

Det som gör livet dyrt är ett ekonomiskt system där risker vältras över på hushållen medan vinster koncentreras i toppen.

Vi ser det i energipriserna. Vi ser det i livsmedelspriserna. Vi ser det i ett fortsatt oljeberoende där varje geopolitisk kris skickar notan rakt in i svenska kök.

Och samtidigt har Sverige byggt ett skattesystem där den som lever på arbete betalar extremt mycket mer än den som lever på kapital. Det är där problemet ligger.

När biståndsminister Benjamin Dousa i veckan uttryckte förvåning över att Lorentz Tovatt ser miljardärer som ett problem(i en utmärkt debatt för övrigt, se den) så visar det hur långt ifrån verkligheten delar av högern befinner sig. Det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att extrema förmögenheter inte uppstår i ett vakuum. De är ett resultat av politiska beslut.

Beslut som gör att några få kan dra ifrån samtidigt som många andra får mindre marginaler. Och det är exakt det som undergräver klimatomställningen.

För människor accepterar inte en omställning där de själva förväntas betala medan andra blir rikare än någonsin. Det är inte bara orättvist. Det är politiskt ohållbart. Ska vi lyckas måste vi vända på det.

De som har mest måste bidra mer. Punkt.

Vi behöver ett skattesystem som beskattar kapital rimligt, som bryter koncentrationen av förmögenhet och som gör det möjligt att investera brett i omställningen.

För sanningen är enkel.

Omställningen i sig är inte det som gör livet dyrare. Rätt utformad kan den tvärtom göra samhället mer robust, minska sårbarheten och stärka hushållens ekonomi.

Men det kräver att vi tar konflikten.

Mellan ett samhälle som fortsätter öka klyftorna och ett samhälle som håller ihop.

Mellan kortsiktig vinstmaximering och långsiktig hållbarhet.

Omställningen är inte dyr. Ojämlikheten är det.

Västerås slöt upp mot regeringens inhumana migrationspolitik

Ibland behövs det inte mer än en kväll för att påminnas om vad ett samhälle faktiskt är.

Stort tack till alla västeråsare som slöt upp och demonstrerade mot tonårsutvisningarna och regeringens orimliga och inhumana migrationspolitik. Det finns något djupt hoppfullt i att så många vägrar acceptera att unga människor, som i praktiken är en del av vårt samhälle, ska ryckas upp och skickas till länder de knappt känner.

Dagar som igår visar att engagemanget finns kvar. Att anständigheten inte har gett upp.

Och ett särskilt tack till Centerpartiet och Vänsterpartiet för gott samarbete. När det verkligen gäller går det att samla breda krafter för det som är rätt. En socialdemokrat var också där.

När liberalismen lämnade Liberalerna

I dag tog Liberalerna ett beslut som kommer leva kvar långt efter att de flesta av dagens pressmeddelanden har glömts bort. Partiet öppnar nu för att Sverigedemokraterna ska kunna bli ett likvärdigt parti i en fyrpartikoalition som söker väljarnas förtroende i höstens riksdagsval. Den röda linje som i decennier dragits mellan svensk borgerlighet och den yttersta högern är borta.

Det är inte bara ännu ett steg i en redan pågående utveckling. Det är den punkt där utvecklingen blir definitiv.

Under lång tid var den svenska borgerlighetens linje enkel. Sverigedemokraterna var ett parti med rötter i den yttersta högern och samarbeten var därför uteslutna. Den linjen höll inte. Moderaterna övergav den först. Kristdemokraterna följde efter. Liberalerna var länge partiet som höll emot längst. Där, trodde många, gick gränsen.

Nu är också den spärren borta.

I praktiken betyder beslutet att Sverigedemokraterna uppnått något som för bara ett par decennier sedan hade framstått som osannolikt: en position där de behandlas som ett möjligt regeringsparti i svensk politik. Det är sannolikt den största parlamentariska framgång ett europeiskt parti med rötter i nynazismen någonsin haft.

Och den hade inte varit möjlig utan Liberalerna.

Det finns något nästan ironiskt i detta. Folkpartiet var under lång tid mer än ett borgerligt parti bland andra. Det var en politisk tradition. Internationalism. EU-engagemang. En ganska oreserverad tro på att öppenhet mot världen var en styrka. Partiet stod ofta längre fram än andra borgerliga partier i frågor om minoriteter, migration och internationellt samarbete.

Det var inte alltid konsekvent. Men riktningen var tydlig.

När Liberalerna nu öppnar dörren för ett regeringssamarbete där Sverigedemokraterna ingår är det svårt att låtsas att den traditionen fortfarande lever.

Den gör inte det. Det här är slutpunkten.

Och det är värt att säga rakt ut: utan Liberalernas beslut hade Sverigedemokraterna fortfarande stått utanför regeringsmakten. Den dörr som nu öppnas är i hög grad deras verk.

Det finns också en fråga som blir allt svårare att besvara ju längre tiden går. Vad fick Liberalerna egentligen i utbyte? Partiet har hela tiden sagt att kompromissen handlat om sakpolitik. Men när man försöker lista resultaten blir det ganska tunt. Skolpolitiken har inte förändrats särskilt mycket. Klimatpolitiken har snarare gått bakåt. Kärnkraftspolitiken består mest av löften om reaktorer som kanske ska byggas någon gång i framtiden.

Det är ett märkligt politiskt byte. Ett parti som byggde sin identitet på motstånd mot nationalism valde att normalisera just den politiska kraften. Och i utbyte fick man väldigt lite.

Liberalerna sålde sig för ingenting. Nu fortsätter de sälja sig för ännu mindre.

Under lång tid har svensk politik beskrivits genom vänster–höger-skalan. Den finns fortfarande kvar, men den räcker inte längre för att förstå vad som händer. Den konflikt som i dag formar politiken handlar i stor utsträckning om något annat: synen på öppenhet mot världen, migration, internationellt samarbete och nationalism.

När delar av högern rört sig i en mer nationalistisk och kulturellt konservativ riktning har den politiska kartan ritats om. Och när kartor ritas om händer något märkligt: människor kan plötsligt upptäcka att de står på en helt annan plats än de trodde.

Det var ungefär så jag själv blev vänster.

Inte för att jag förändrades särskilt mycket. Jag är fortfarande frihetlig i grunden. Men när mitten flyttar sig händer något. Plötsligt står man någon annanstans på kartan.

Miljöpartiet bildades en gång ur folkpartiets otillräcklighet. Ur känslan av att den gamla liberalismen inte räckte till när nya konflikter började prägla politiken: miljökrisen, globaliseringen, migrationen. Den rollen finns på många sätt fortfarande kvar. Behovet av en frihetlig och allmänprogressiv rörelse är större än på länge. En rörelse som utan tvekan försvarar öppenhet, internationellt samarbete och demokratiska värden när det blåser.

Den får gärna vara grön.

När historien om den här perioden skrivs kommer mycket att diskuteras. Opinionsmätningar. Partiledare. Regeringsförhandlingar.

Men en sak kommer vara svår att komma runt.

Partiet som under mer än ett sekel talade om frihet, öppenhet och motstånd mot nationalism blev till slut det parti som gav Sverigedemokraterna deras största parlamentariska genombrott.

Det är ett märkligt sätt att avsluta en politisk tradition.

När samtalet om träden tystnar.

Det finns en rad jag ofta återkommer till.
”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

Den skrevs av Bertolt Brecht på 1930-talet. Jag hade förmodligen aldrig stött på den om det inte vore för en väldigt märklig kedja av händelser. Den tidigare moderate riksdagsledamoten och Allra-styrelseordföranden Gunnar Axén blev 2014 så rasande över Athena Farrokhzads sommarprat att han meddelade att han tänkte kasta ut sin tv i någon typ av protest mot public service. Nyfikenheten vann. Jag lyssnade. Och i programmet reciterade Farrokhzad Brechts dikt.

Det är inte många saker i livet jag är skyldig skandalomsusade moderater. Men just detta är jag ändå tacksam för. Utan Axén hade jag nog inte haft Brechts ord i huvudet nu, när jag läser om unga människors avtagande oro för klimatförändringarna.

En ny studie från Lunds och Örebro universitet visar nämligen något som överraskat forskarna. Bland tillfrågade 16-åringar uppger ungefär sju av tio att de i stort sett är likgiltiga inför klimatförändringar. Den starka klimatoro som präglade ungdomsgenerationen kring skolstrejkerna för några år sedan tycks ha mattats.

Det låter dramatiskt. Men forskarna är också noga med att säga något annat. Likgiltigheten behöver inte betyda att unga inte bryr sig. Den kan lika gärna vara ett sätt att hantera ett hot som upplevs både enormt och svårt att påverka. I intervjuerna återkommer formuleringar om att man inte riktigt orkar tänka på det.

Det där känner nog många igen.

När världen blir för stor och problemen för många stänger hjärnan ibland av lite. Inte för att hoten försvinner. Utan för att man måste orka leva också.

Det är frestande för äldre generationer, som jag själv också tillhör, att falla in i den gamla reflexen. Att säga att ungdomar blivit bortskämda. Att de inte bryr sig. Att de tappat engagemanget.

Jag tror nästan aldrig att den analysen stämmer. Och jag tror definitivt inte att den gör det nu.

Snarare ser jag något annat. En generation som tagit ett halvt steg nedåt i Maslows behovstrappa.

När jag själv var tonåring låg framtidsoron ganska långt bort. Världen kändes i grunden stabil. Demokratierna stod stadigt. Krigen var långt borta. Historien kändes på något märkligt sätt nästan färdig.

Så känns det inte längre.

Kriget kryper närmare. En rysk fasciststat för ett brutalt anfallskrig i Europa. Demokratier skakar. Auktoritära rörelser växer. Tonläget hårdnar. Otryggheten ökar.

Var och en av de sakerna är fullt rationella skäl till existentiell oro.

I en sådan tid är det kanske inte konstigt om klimatet inte alltid ligger högst upp i medvetandet. Inte för att hotet försvunnit. Utan för att hjärnan försöker sortera i en värld där flera stora kriser samtidigt tränger sig på.

Jag tänker inte säga till någon att de borde oroa sig mer för klimatet än för krig, demokratiskt sönderfall eller ekonomisk osäkerhet. Den sortens konkurrens mellan rädslor leder sällan någonstans.

Men studien säger ändå något viktigt.

Försvaret av demokratin och det öppna samhället är också klimatkamp.

Inte bara för att demokratier historiskt sett är bättre på att hantera långsiktiga problem. Utan också för att människor måste orka bry sig. Klimatfrågan kräver just det. Uthållig uppmärksamhet. Långsiktiga beslut. En grundläggande tro på att framtiden faktiskt finns där.

Jag vet också hur lätt det är att hamna i ett slags falsk motsättning mellan klimat och säkerhet. Under det senaste året har jag haft många samtal där människor nästan förtvivlat ställt de två mot varandra. Som om man måste välja.

Men världen fungerar inte så.

Själv valde jag efter tjugo år att bli soldat igen. Inte för att jag slutat bry mig om klimatet. Utan för att jag bryr mig om framtiden.

Det är också därför jag haft så många av de där samtalen. Förvånansvärt ofta möter jag människor som inte riktigt ser hur krig och klimat hänger ihop. Som om de vore två helt olika frågor.

I verkligheten förstärker de varandra. Klimatförändringar driver konflikter och migration. Konflikter gör internationellt samarbete svårare. Och i en värld där demokratier inte längre kan försvara sig blir det också svårare att försvara planeten.

Man måste känna att framtiden finns för att vilja försvara den.

Det är kanske där Brechts rad får sin märkliga aktualitet igen.

I tider av grymhet kan det kännas nästan förbjudet att tala om träden. Men om vi slutar tala om träden har grymheten redan vunnit.

Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar

Publicerad i VLT Debatt, 10 februari 2026
Original: https://www.vlt.se/2026-02-10/mo-vasteras-fortjanar-politiker-som-tar-de-har-fragorna-pa-storre-allvar/

MP_ Västerås förtjänar politike…

Kommentar till inlägget “Klimatarbete som märks i vardagen och tar ansvar för framtiden”, VLT den 31 januari.

Västeråsmajoriteten beskriver i sitt inlägg sitt klimatarbete som ambitiöst, ansvarstagande och vardagsnära. Det är uppriktigt rätt ytliga ord som fungerar väl i en debattartikel. De fungerar sämre mot en utsläppskurva som pekar uppåt och blir närmast förolämpande för den klimatintresserade västeråsare som borrar ned sig i siffrorna.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej.

Under mandatperioden har majoriteten valt budgetar som sammantaget innehåller hundratals miljoner kronor mindre i klimatsatsningar än Miljöpartiet föreslagit. Det är inte en detaljfråga, utan ett politiskt vägval.

Samtidigt har, till min stora besvikelse, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet ställt sig bakom infrastrukturbeslut som deras egna förvaltningar i tjänsteskrivelser konstaterar leder till inducerad trafik och ökade utsläpp. Att känna till konsekvenserna och ändå rösta ja är också ett val.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej. I stället antogs svagare mål som gick att enas om inom styret tillsammans med Kristdemokraterna. Klimatet fick därmed aldrig sista ordet. Det skulle anpassas, inte styra.

Redan under sitt första år avslutade majoriteten uppdraget med Västerås klimatlöfte, ett försök att samla kommun, näringsliv och civilsamhälle kring gemensamt ansvarstagande. När retoriken senare var som mest ansvarstagande ökade kommunkoncernens utsläpp med 15 procent mellan 2023 och 2024. Det är vad ansvar ser ut som i praktiken.

Samtidigt minskar cyklandet i Västerås, i takt med att bilberoendet befästs. Förslag som skulle ha prioriterat hållbara transporter har avvisats, däribland Miljöpartiets motion om miljözoner i innerstaden. Även det är ett val.

Trots detta fortsätter kommunen att årligen lägga omkring 34 miljoner kronor på att subventionera flygplatsverksamhet som i huvudsak handlar om privatflyg, skolflyg och enstaka kommersiella linjer, trots återkommande utfästelser om att röra sig mot affärsmässighet. Det är också ett val.

Den här mandatperioden har visat vad som händer när Socialdemokraterna och andra progressiva partier prioriterar sammanhållning framför ledarskap och låter Kristdemokraternas gränser sätta takten.

Resultatet blir inte öppen klimatförnekelse, utan något mer bekymmersamt. En politik som använder klimatet som språk, men inte som styrmedel.

Alla i majoriteten vet detta. Det är just därför det är ett problem. Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar.

Markus Lindgren (MP)
Oppositionsråd i Västerås

8 mars 2026 – Valrörelsen börjar i Västerås

I helgen hade Miljöpartiet i Västerås valkickoff inför valrörelsen 2026. Det var en väldigt fin start på ett intensivt år med många engagerade medlemmar på plats.

Jag talade om något jag tror är viktigt att komma ihåg i politiken: att det ofta är svårt, men sällan komplicerat. Vi vet vad som behöver göras. Sverige behöver en snabbare klimatomställning, ett starkare kunskapssamhälle och ett samhälle som håller ihop.

Jag kandiderar till både riksdagen och kommunfullmäktige därför att de besluten hänger ihop. De nationella besluten påverkar hur våra städer utvecklas och hur snabbt vi kan genomföra den gröna omställningen.

Nu börjar arbetet på allvar.

5 mars 2026 – Debatt i kommunfullmäktige

Torsdagens kommunfullmäktige innehöll flera frågor om hur vi utvecklar Västerås som stad.

Jag talade bland annat om investeringar i Rocklunda. Under de senaste åren har något hänt i Västerås. Intresset för fotboll och lagidrott har vuxit kraftigt och blivit en stark del av stadens identitet. När engagemanget från supportrar, föreningar och ungdomar växer måste också staden hänga med. Därför stödde vi förslaget om investeringar i anläggningarna på Rocklunda.

Vi fattade också beslut om att fortsätta utveckla sommargågatan på Vasagatan. När trafiken kliver åt sidan och människor får mer plats händer något i en stad. Fler möts, fler stannar kvar och stadskärnan får mer liv.

Under kvällen diskuterades också det brottsförebyggande arbetet. Där lyfte jag erfarenheter från min tid som rektor för ungdomar placerade av samhället. En sak är tydlig: vi vet i grunden vad som fungerar. När unga människor har meningsfulla sammanhang, vuxna förebilder och en fungerande skolgång minskar risken att de dras in i kriminalitet.

Brottsförebyggande arbete är inte särskilt komplicerat. Men det är svårt, eftersom det kräver att vi som samhälle håller i och håller ut.

Det är därför skolan, föreningslivet och civilsamhället är så viktiga.

24/3- fyra år av krig

Den här veckan uppmärksammades fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

På Fiskartorget i Västerås samlades vi för en manifestation till stöd för Ukraina. Gruppledare från samtliga partier i kommunfullmäktige deltog.

Det är viktigt att fortsätta visa solidaritet med det ukrainska folket. Kriget handlar ytterst om demokrati, frihet och rätten för ett land att bestämma över sin egen framtid.

Det är också en påminnelse om att frihet och demokrati aldrig kan tas för givna.