När liberalismen lämnade Liberalerna

I dag tog Liberalerna ett beslut som kommer leva kvar långt efter att de flesta av dagens pressmeddelanden har glömts bort. Partiet öppnar nu för att Sverigedemokraterna ska kunna bli ett likvärdigt parti i en fyrpartikoalition som söker väljarnas förtroende i höstens riksdagsval. Den röda linje som i decennier dragits mellan svensk borgerlighet och den yttersta högern är borta.

Det är inte bara ännu ett steg i en redan pågående utveckling. Det är den punkt där utvecklingen blir definitiv.

Under lång tid var den svenska borgerlighetens linje enkel. Sverigedemokraterna var ett parti med rötter i den yttersta högern och samarbeten var därför uteslutna. Den linjen höll inte. Moderaterna övergav den först. Kristdemokraterna följde efter. Liberalerna var länge partiet som höll emot längst. Där, trodde många, gick gränsen.

Nu är också den spärren borta.

I praktiken betyder beslutet att Sverigedemokraterna uppnått något som för bara ett par decennier sedan hade framstått som osannolikt: en position där de behandlas som ett möjligt regeringsparti i svensk politik. Det är sannolikt den största parlamentariska framgång ett europeiskt parti med rötter i nynazismen någonsin haft.

Och den hade inte varit möjlig utan Liberalerna.

Det finns något nästan ironiskt i detta. Folkpartiet var under lång tid mer än ett borgerligt parti bland andra. Det var en politisk tradition. Internationalism. EU-engagemang. En ganska oreserverad tro på att öppenhet mot världen var en styrka. Partiet stod ofta längre fram än andra borgerliga partier i frågor om minoriteter, migration och internationellt samarbete.

Det var inte alltid konsekvent. Men riktningen var tydlig.

När Liberalerna nu öppnar dörren för ett regeringssamarbete där Sverigedemokraterna ingår är det svårt att låtsas att den traditionen fortfarande lever.

Den gör inte det. Det här är slutpunkten.

Och det är värt att säga rakt ut: utan Liberalernas beslut hade Sverigedemokraterna fortfarande stått utanför regeringsmakten. Den dörr som nu öppnas är i hög grad deras verk.

Det finns också en fråga som blir allt svårare att besvara ju längre tiden går. Vad fick Liberalerna egentligen i utbyte? Partiet har hela tiden sagt att kompromissen handlat om sakpolitik. Men när man försöker lista resultaten blir det ganska tunt. Skolpolitiken har inte förändrats särskilt mycket. Klimatpolitiken har snarare gått bakåt. Kärnkraftspolitiken består mest av löften om reaktorer som kanske ska byggas någon gång i framtiden.

Det är ett märkligt politiskt byte. Ett parti som byggde sin identitet på motstånd mot nationalism valde att normalisera just den politiska kraften. Och i utbyte fick man väldigt lite.

Liberalerna sålde sig för ingenting. Nu fortsätter de sälja sig för ännu mindre.

Under lång tid har svensk politik beskrivits genom vänster–höger-skalan. Den finns fortfarande kvar, men den räcker inte längre för att förstå vad som händer. Den konflikt som i dag formar politiken handlar i stor utsträckning om något annat: synen på öppenhet mot världen, migration, internationellt samarbete och nationalism.

När delar av högern rört sig i en mer nationalistisk och kulturellt konservativ riktning har den politiska kartan ritats om. Och när kartor ritas om händer något märkligt: människor kan plötsligt upptäcka att de står på en helt annan plats än de trodde.

Det var ungefär så jag själv blev vänster.

Inte för att jag förändrades särskilt mycket. Jag är fortfarande frihetlig i grunden. Men när mitten flyttar sig händer något. Plötsligt står man någon annanstans på kartan.

Miljöpartiet bildades en gång ur folkpartiets otillräcklighet. Ur känslan av att den gamla liberalismen inte räckte till när nya konflikter började prägla politiken: miljökrisen, globaliseringen, migrationen. Den rollen finns på många sätt fortfarande kvar. Behovet av en frihetlig och allmänprogressiv rörelse är större än på länge. En rörelse som utan tvekan försvarar öppenhet, internationellt samarbete och demokratiska värden när det blåser.

Den får gärna vara grön.

När historien om den här perioden skrivs kommer mycket att diskuteras. Opinionsmätningar. Partiledare. Regeringsförhandlingar.

Men en sak kommer vara svår att komma runt.

Partiet som under mer än ett sekel talade om frihet, öppenhet och motstånd mot nationalism blev till slut det parti som gav Sverigedemokraterna deras största parlamentariska genombrott.

Det är ett märkligt sätt att avsluta en politisk tradition.