När samtalet om träden tystnar.

Det finns en rad jag ofta återkommer till.
”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

Den skrevs av Bertolt Brecht på 1930-talet. Jag hade förmodligen aldrig stött på den om det inte vore för en väldigt märklig kedja av händelser. Den tidigare moderate riksdagsledamoten och Allra-styrelseordföranden Gunnar Axén blev 2014 så rasande över Athena Farrokhzads sommarprat att han meddelade att han tänkte kasta ut sin tv i någon typ av protest mot public service. Nyfikenheten vann. Jag lyssnade. Och i programmet reciterade Farrokhzad Brechts dikt.

Det är inte många saker i livet jag är skyldig skandalomsusade moderater. Men just detta är jag ändå tacksam för. Utan Axén hade jag nog inte haft Brechts ord i huvudet nu, när jag läser om unga människors avtagande oro för klimatförändringarna.

En ny studie från Lunds och Örebro universitet visar nämligen något som överraskat forskarna. Bland tillfrågade 16-åringar uppger ungefär sju av tio att de i stort sett är likgiltiga inför klimatförändringar. Den starka klimatoro som präglade ungdomsgenerationen kring skolstrejkerna för några år sedan tycks ha mattats.

Det låter dramatiskt. Men forskarna är också noga med att säga något annat. Likgiltigheten behöver inte betyda att unga inte bryr sig. Den kan lika gärna vara ett sätt att hantera ett hot som upplevs både enormt och svårt att påverka. I intervjuerna återkommer formuleringar om att man inte riktigt orkar tänka på det.

Det där känner nog många igen.

När världen blir för stor och problemen för många stänger hjärnan ibland av lite. Inte för att hoten försvinner. Utan för att man måste orka leva också.

Det är frestande för äldre generationer, som jag själv också tillhör, att falla in i den gamla reflexen. Att säga att ungdomar blivit bortskämda. Att de inte bryr sig. Att de tappat engagemanget.

Jag tror nästan aldrig att den analysen stämmer. Och jag tror definitivt inte att den gör det nu.

Snarare ser jag något annat. En generation som tagit ett halvt steg nedåt i Maslows behovstrappa.

När jag själv var tonåring låg framtidsoron ganska långt bort. Världen kändes i grunden stabil. Demokratierna stod stadigt. Krigen var långt borta. Historien kändes på något märkligt sätt nästan färdig.

Så känns det inte längre.

Kriget kryper närmare. En rysk fasciststat för ett brutalt anfallskrig i Europa. Demokratier skakar. Auktoritära rörelser växer. Tonläget hårdnar. Otryggheten ökar.

Var och en av de sakerna är fullt rationella skäl till existentiell oro.

I en sådan tid är det kanske inte konstigt om klimatet inte alltid ligger högst upp i medvetandet. Inte för att hotet försvunnit. Utan för att hjärnan försöker sortera i en värld där flera stora kriser samtidigt tränger sig på.

Jag tänker inte säga till någon att de borde oroa sig mer för klimatet än för krig, demokratiskt sönderfall eller ekonomisk osäkerhet. Den sortens konkurrens mellan rädslor leder sällan någonstans.

Men studien säger ändå något viktigt.

Försvaret av demokratin och det öppna samhället är också klimatkamp.

Inte bara för att demokratier historiskt sett är bättre på att hantera långsiktiga problem. Utan också för att människor måste orka bry sig. Klimatfrågan kräver just det. Uthållig uppmärksamhet. Långsiktiga beslut. En grundläggande tro på att framtiden faktiskt finns där.

Jag vet också hur lätt det är att hamna i ett slags falsk motsättning mellan klimat och säkerhet. Under det senaste året har jag haft många samtal där människor nästan förtvivlat ställt de två mot varandra. Som om man måste välja.

Men världen fungerar inte så.

Själv valde jag efter tjugo år att bli soldat igen. Inte för att jag slutat bry mig om klimatet. Utan för att jag bryr mig om framtiden.

Det är också därför jag haft så många av de där samtalen. Förvånansvärt ofta möter jag människor som inte riktigt ser hur krig och klimat hänger ihop. Som om de vore två helt olika frågor.

I verkligheten förstärker de varandra. Klimatförändringar driver konflikter och migration. Konflikter gör internationellt samarbete svårare. Och i en värld där demokratier inte längre kan försvara sig blir det också svårare att försvara planeten.

Man måste känna att framtiden finns för att vilja försvara den.

Det är kanske där Brechts rad får sin märkliga aktualitet igen.

I tider av grymhet kan det kännas nästan förbjudet att tala om träden. Men om vi slutar tala om träden har grymheten redan vunnit.