Mina fem cent om SD:s kvittningskupp.

Det finns ett rätt tröttsamt mönster i politiken. Någon gör något ganska rakt och ganska taktiskt, och kort därefter dyker det upp ett resonemang som försöker lyfta det till principnivå. Som om det inte handlade om vad som faktiskt hände, utan om hur systemet “egentligen” är tänkt att fungera.

Den här gången är det liberalen Fredrik Malm som rider ut till SD:s försvar i ett Facebookinlägg.

Bakgrunden är inte särskilt komplicerad. I en votering såg det ut som att regeringssidan skulle förlora, bland annat eftersom tidigare SD-ledamöter röstade emot sitt gamla parti. Då valde SD att kalla in ledamöter som enligt kvittningsöverenskommelsen inte skulle rösta. De deltog ändå, och utfallet vände.

Det är i grunden allt som behöver sägas om vad som hände.

Malm försöker ändå göra något mer av det. Han resonerar ungefär som att kvittningssystemet finns för att spegla styrkeförhållandena i riksdagen, och att det därför kan vara rimligt att agera när dessa styrkeförhållanden rubbas, till exempel av vildar. I den logiken framstår det inte som ett problem att frångå kvittningen i ett enskilt läge, utan snarare som ett sätt att upprätthålla dess syfte.

Det låter tilltalande, men det är i praktiken ett cirkelresonemang. Om kvittning finns för att spegla styrkeförhållanden, och man därför kan bryta mot kvittningen för att spegla styrkeförhållanden, då har man i praktiken sagt att reglerna gäller tills de inte längre gör det. Och då är de inte regler, utan verktyg.

I verkligheten är kvittning betydligt enklare än så. Den finns för att hantera frånvaro. Den bygger på att båda sidor avstår när någon saknas, så att tillfälligheter inte avgör utgången. Den bygger också på att man litar på att motparten gör samma sak nästa gång rollerna är omvända.

Det är just den tilliten som sätts ur spel när man börjar använda systemet taktiskt.

Och resonemanget om vildar missar en ännu mer grundläggande poäng. Riksdagsledamöter har personliga mandat. Det innebär att majoriteter kan förändras under en mandatperiod. Det kan vara frustrerande för en regering, men det är inte ett systemfel som ska korrigeras i efterhand. Det är en del av konstruktionen. Ansvaret för att säkra stöd för sin politik ligger där det ska ligga, hos regeringen.

Vi har dessutom sett vad som händer när den här typen av tänjningar normaliseras. I Västerås 2020, mitt under pandemin, var kvittningen avgörande för att kunna hålla sammanträden på ett smittsäkert sätt. När SD då hotade att bryta överenskommelsen för att få igenom sin linje föll hela upplägget. Sammanträdet fick ställas in och flyttas.

Det var inte ett teoretiskt problem. Det var ett konkret exempel på vad som händer när systemet slutar bygga på förtroende.

Det är den typen av konsekvenser man nu riskerar att öppna för även i riksdagen. För om kvittningen inte längre går att lita på, då måste varje parti börja agera som om den inte finns. Full bemanning i varje votering, mindre flexibilitet och ett mer låst parlamentariskt arbete som följd.

Och det får effekter som går bortom just den här voteringen. Jag har till exempel, trots stora politiska skillnader, aldrig haft något behov av att göra en poäng av Jimmie Åkessons frånvaro från voteringar. Jag köper att rollen som partiledare ibland kräver något annat. Att möta väljare, vara ute på arbetsplatser, göra studiebesök och driva opinion kan i vissa lägen vara viktigare än att trycka på en knapp i kammaren.

Den typen av prioriteringar bygger dock på att systemet runt omkring fungerar. På att kvittningen går att lita på.

Det lär bli mindre av det nu.