Jag hade verkligen föredragit om det bara var nostalgi

Jag växte upp i Boden, vilket innebär att jag under en betydande del av min barndom betraktade stridsvagnar som en ungefär lika naturlig del av stadsbilden som andra människor betraktar stadsbussar. Det här är förmodligen en ganska ovanlig erfarenhet, men Boden var en garnisonsstad, och under kalla krigets sista år var det inte bara en beskrivning av stadens arbetsmarknad. Det var i någon mening hela dess existensberättigande.

Staden hade byggts för att försvara Sverige mot ryssen. Det fanns fort insprängda i bergen, militära anläggningar överallt och en bild av att nästan alla pappor, utom min egen lärare till far, var militärer.

Det märkliga är att allt detta var fullständigt normalt. Barn har en fantastisk förmåga att acceptera sin omgivning som den är. Om man växer upp i Las Vegas antar man förmodligen att alla städer har spelautomater i livsmedelsbutikerna. Om man växer upp i Boden antar man att alla städer har helikoptrar i luften och automateld som bakgrundsbrus.

Sedan föll Sovjetunionen. Det kalla kriget förvandlades från en pågående geopolitisk konflikt till någonting man kunde se dokumentärer om på Discovery Channel, och Sverige påbörjade vad som i efterhand framstår som ett närmast imponerande kollektivt experiment i att utgå från att historien hade tagit slut. Vi hade vunnit. Liberal demokrati hade besegrat kommunismen. Framtiden skulle handla om ekonomisk tillväxt, internationellt samarbete och möjligen vilken typ av jeans man borde bära.

Det var en trevlig tanke. Jag saknar den ibland.

När jag själv gjorde värnplikten hamnade jag på I 19 i Boden, där jag utbildades på luftvärnskanonvagn. LVKV. Ett ganska underbart militärt begrepp, eftersom det beskriver en maskin vars grundläggande idé är att kombinera två av mänsklighetens mest aggressiva uppfinningar: ett tungt bepansrat bandfordon och en automatkanon avsedd att skjuta ned saker som flyger.

I teorin handlar soldatlivet om luftförsvar, samordning och taktisk förmåga. I praktiken handlar en förvånansvärt stor del om att vara trött, frysa, vänta på information och försöka förstå varför någon annan har fattat ett beslut som förefaller fullständigt obegripligt.

Jag tyckte ganska bra om det. Inte nödvändigtvis varje minut. Men det fanns något tilltalande med den märkliga blandningen av allvar och meningslöshet, och framför allt med kamratskapet. Människor som under normala omständigheter förmodligen aldrig hade valt att tillbringa någon tid tillsammans förväntades plötsligt dela vardag, ansvar och ett ganska betydande mått av ömsesidigt beroende. Man kunde vara vem som helst utanför grindarna. Inne på regementet var det betydligt mer intressant om man klarade av sin uppgift och gick att lita på.

Det är en erfarenhet som jag tror att man har nytta av långt utanför Försvarsmakten. Bland annat i politiken, även om det där finns betydligt fler människor som frivilligt vill bli befäl.

Några år senare blev jag politiskt aktiv i Miljöpartiet.

Det är här berättelsen, åtminstone för den som betraktar politik som ett system av fasta och lite ytliga identiteter, börjar bli märklig. Jag hade alltså vuxit upp i en av Sveriges mest militariserade städer, utbildats på ett fordon vars primära uppgift var att skjuta sönder fientliga luftfarkoster och bestämt mig för att engagera mig i ett parti med rötter i freds- och nedrustningsrörelsen.

Själv har jag aldrig riktigt förstått problemet.

Jag blev ju inte miljöpartist för att jag ogillade soldater. Jag blev miljöpartist därför att jag trodde, och fortfarande tror, att människors frihet är beroende av betydligt fler saker än frånvaron av en fientlig armé. Det spelar ganska stor roll om planeten går att leva på, om samhället håller ihop och om människor har verkliga möjligheter att forma sina egna liv. Friheten blir extremt teoretisk om man saknar förutsättningar att använda den.

Men jag har heller aldrig förstått varför en övertygelse om att konflikter i första hand bör lösas genom diplomati skulle innebära att man måste vara principiellt emot möjligheten att försvara sig när diplomatin misslyckas. Det finns en avgörande skillnad mellan att vara kritisk till militarism och att föreställa sig att militära hot upphör att existera om man själv vägrar delta i resonemanget.

Sedan gick det ganska många år. Jag blev lärare, rektor, kommunalråd och trebarnspappa. Livet fylldes av sammanträden, budgetförhandlingar, förskolehämtningar och alla de andra saker som gradvis får en att inse att vuxenlivet till stor del består av att försöka befinna sig på flera platser samtidigt.

Men någonstans saknade jag alltid soldatlivet. Inte nödvändigtvis själva verksamheten, och definitivt inte alla dess mindre glamorösa inslag. Jag saknade sammanhanget. Den speciella humorn, den som uppstår när människor är trötta, kalla och har väldigt lite inflytande över sina omedelbara omständigheter. Känslan av att tillhöra en grupp där människor hade ansvar för varandra och där det var viktigare vad man gjorde än vad man sade.

I januari 2022 sökte jag mig till Hemvärnet. Det här är en ganska viktig detalj, eftersom Ryssland vid den tidpunkten ännu inte hade inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina. De ryska trupperna stod visserligen redan uppställda längs gränsen, men jag betraktade inte mitt beslut som någon särskilt dramatisk geopolitisk markering. Jag ville helt enkelt tillbaka till något jag hade saknat.

Sedan, den 24 februari, invaderade Ryssland Ukraina.

Jag minns diskussionerna under invasionens första dagar. Jag argumenterade kraftigt för att Sverige skulle skicka vapen till Ukraina, och när partiet ställde sig bakom den linjen var det för mig ett självklart beslut. Inte därför att jag hade någon särskild förkärlek för pansarskott, utan därför att ukrainarna uppenbarligen behövde dem.

Om någon försöker slå ihjäl din granne är det naturligtvis bra att försöka prata förövaren till rätta. Men om samtalet inte fungerar, och grannen ber dig om något att försvara sig med, är det ett ganska märkligt uttryck för pacifism att förklara att du av principiella skäl inte tänker hjälpa till.

Plötsligt fick beslutet jag hade fattat några veckor tidigare en helt annan innebörd. Det som hade börjat som en personlig längtan tillbaka till något bekant sammanföll med att Europa återigen befann sig i en situation där det som min barndoms Boden hade byggts för att möta inte längre framstod som någon historisk anakronism.

När jag efter invasionen genomförde min introduktion och började tjänstgöra i Hemvärnet var det därför med en annan känsla än den jag hade haft när jag skickade in min ansökan. Men det kändes också, på ett sätt som jag inte riktigt hade förutsett, som att komma hem.

Och kanske var det allra bästa att ingen verkade särskilt intresserad av vem jag var utanför verksamheten. Jag var inte kommunalråd där. Inte miljöpartist, rektor eller någon annan av de identiteter som med åren hade kommit att uppta en oproportionerligt stor del av mitt liv. Jag var en soldat i en grupp, med en uppgift att lösa och människor omkring mig som förväntade sig att jag skulle göra min del.

Det finns förmodligen en särskild sorts frihet i att tillfälligt slippa vara den person som man under många år har arbetat så hårt för att bli. Inte därför att man ogillar den personen, utan därför att det är ganska ansträngande att ständigt behöva vara honom. Jag hade saknat det mer än jag förstod.

Sedan dess har jag fortsatt att tjänstgöra i Hemvärnet, vid sidan av politiken och familjelivet. Det är inte alltid alldeles enkelt att få ihop. Det finns veckor när kalendern redan ser ut som ett mindre administrativt sammanbrott innan någon ens har börjat prata om övningsdygn. Men jag tycker om det. Och jag tycker om att det påminner mig om en ganska enkel sak som politiken, med alla sina anspråk på att organisera människors gemensamma tillvaro, ibland lyckas göra onödigt komplicerad. Att vara en del av ett samhälle innebär också att ibland göra saker för människor man inte känner, utan någon särskild förväntan om att få någonting tillbaka.

Det är för övrigt inte särskilt långt från det som en gång fick mig att engagera mig politiskt.

Jag tänker ibland på Boden i det här sammanhanget. På den märkliga staden där jag växte upp, på de enorma försvarsanläggningarna och på hur självklart det under en period verkade att allt detta så småningom skulle bli överflödigt. Jag minns en värld där det militära var en självklar del av vardagen, och jag minns hur vi sedan, nästan utan att märka det, började betrakta samma värld som en historisk kuriositet.

Det finns något djupt sorgligt i att vi fortfarande behöver förbereda oss för samma slags katastrofer. Jag skulle väldigt gärna leva i en värld där min militära utbildning var fullständigt meningslös och där Hemvärnet kunde ägna sig åt att arrangera friluftsaktiviteter för människor med ett osunt intresse för kamouflagekläder.

Men det är inte den världen vi lever i.

Kanske säger den här berättelsen därför mindre om min politiska utveckling än om hur svårt det är att helt lämna de platser som formade en. Jag är fortfarande, på ganska många sätt, en pojke från Boden. Och trots alla år som gått, alla andra sammanhang jag har tillhört och alla andra människor jag har hunnit bli, fanns det tydligen någonting i den där världen som jag fortfarande ville tillbaka till.

I januari 2022 sökte jag mig tillbaka till Försvarsmakten.

En månad senare började ryska stridsvagnar rulla mot Kyiv.

Jag hade föredragit om det bara hade varit nostalgi.

Det var aldrig min fotboll

En sökning i mitt eget sociala medie-arkiv kan identifiera det exakta datumet. Den 29 augusti 2018 köpte jag min förstföddes första fotbollsskor. Han hade precis fyllt fem år och jag minns inte längre särskilt mycket av själva inköpet, varken vad skorna kostade eller om han ens var speciellt intresserad av dem, men jag minns att jag tyckte att det var en stor sak. För mig, alltså.

Jag hade levt med fotboll under större delen av mitt liv, ägnat orimligt mycket tid åt att titta på andra människor som spelade fotboll och hade nog, utan att egentligen reflektera över det, redan föreställt mig att det här var början på någonting som vi skulle komma att dela. Det är förstås ett ganska märkligt sätt att tänka om ett par skor till en femåring, men föräldraskapet är fullt av sådana små, fullständigt orimliga förväntningar som man helst inte berättar om för någon.

En kort tid senare var jag tränare för hans lag, vilket sedan fortsatte i sex säsonger och kom att uppta en så betydande del av mitt liv att jag under långa perioder knappt reflekterade över att det faktiskt var ett val jag hade gjort. Träningar, matcher, cuper, föräldramöten, sms-konversationer, laguttagningar, skjutsningar, besvikelser, glädje, konflikter, blöta underställ och diskussioner om saker som i efterhand framstår som fullständigt betydelselösa men som där och då kunde kännas som frågor om liv och död. Jag har skrivit tidigare om det ideella ledarskapets efterliv, om den märkliga tystnaden som uppstår när något som under många år varit en självklar del av vardagen plötsligt upphör, och om hur det först är när man slutar som man förstår hur mycket tid man faktiskt har ägnat åt någonting.

Men jag har inte riktigt skrivit om vad det innebär att sluta vara tränare för just sitt eget barn.

För under sommaren valde min son att byta förening. Han ville spela någon annanstans, med andra kompisar, i ett annat sammanhang och med nya tränare. Det var hans beslut, fattat av skäl som är fullt rimliga för en ambitiös trettonåring och som jag varken har anledning eller lust att ifrågasätta. Jag är glad att han vågade ta det steget och ännu gladare över att han verkar trivas. Han spelar fortfarande fotboll flera gånger i veckan, pratar fortfarande om fotboll vid middagsbordet och ägnar fortfarande en förbluffande stor del av sin vakna tid åt att fundera över saker som har med fotboll att göra. Ingenting av det som egentligen borde spela någon roll har alltså gått förlorat.

Ändå är det någonting som har försvunnit.

Jag har funderat en del på vad det egentligen är, och kommit fram till att det nog handlar mindre om själva tränarskapet än om att jag under nästan hela hans uppväxt har fått tillhöra samma värld som honom. Inte bara besöka den, som föräldrar vanligtvis gör när de skjutsar till träningar, står vid sidlinjen och försöker tolka vad som händer i deras barns liv, utan faktiskt vara en del av den. Jag kände hans lagkamrater, deras egenheter, deras styrkor och svagheter, visste vilka som behövde en uppmuntrande klapp på axeln och vilka som behövde få vara ifred en stund. Jag visste vad som hade hänt på tisdagsträningen, varför någon var förbannad på torsdagen och varför en till synes alldaglig seger mot ett lag från en annan del av Västmanland kunde betyda så mycket för ett gäng tolvåringar. Vi hade ett gemensamt språk, min son och jag, och en gemensam referensram som sträckte sig långt bortom det som faktiskt hände med bollen.

Och det fanns någonting särskilt med alla de där bilresorna hem från träningar och matcher, när vi kunde prata om en situation som uppstått på planen, en lagkamrat som hade haft en dålig dag eller någonting som hänt i omklädningsrummet, utan att någon av oss behövde förklara sammanhanget för den andre. Vi visste redan. Vi hade varit där båda två, sett samma saker och ibland dragit helt olika slutsatser av dem, men vi behövde åtminstone aldrig börja med att reda ut vilka människor vi pratade om eller varför det som hade hänt var viktigt. Det låter kanske inte som någon särskilt märkvärdig form av närhet, men jag börjar misstänka att den var just det.

Det är en ganska fantastisk sak att få dela med sitt barn, inser jag nu, när jag inte längre gör det på samma sätt.

Jag tror nämligen att det finns något grundläggande asymmetriskt i relationen mellan föräldrar och barn som vi inte pratar särskilt mycket om. För barnen är vi, åtminstone under de första åren, en närmast självklar del av tillvaron, ungefär som bostaden, vädret eller det faktum att det finns mat i kylskåpet. Vi är där. Vi har alltid varit där. Att vi skulle ha några särskilda känslor inför vår egen närvaro i deras liv är förmodligen en tanke som aldrig ens föresvävar dem. För oss är det helt annorlunda. Vi vet hela tiden, åtminstone någonstans i bakhuvudet, att den där självklarheten har ett bäst före-datum. Att barnens värld kommer att växa och att vår relativa betydelse i den kommer att minska, inte nödvändigtvis för att de älskar oss mindre utan för att det är precis så livet är tänkt att fungera.

Det är också precis vad vi vill. Åtminstone på ett principiellt plan.

Det märkliga är att föräldraskapet på många sätt är ett av väldigt få mänskliga projekt där ett lyckat resultat innebär att den som utfört arbetet gradvis blir överflödig. Vi lägger åratal på att lära våra barn sådant som ska göra dem mindre beroende av oss, uppmuntrar dem att fatta egna beslut, skaffa egna vänner, formulera egna uppfattningar och så småningom bygga ett liv som vi inte längre har någon självklar insyn i. Och när de faktiskt börjar göra allt detta, när det alltså visar sig att vi åtminstone i något avseende har lyckats med det vi föresatt oss, är det inte alls säkert att framgången känns som en framgång. Det är hela poängen med föräldraskapet, vilket naturligtvis inte hindrar att det ibland känns som att man håller på att avveckla den viktigaste rollen man någonsin haft. Jag och min fru har börjat kalla det för ”slipping through my fingers”-känslan, efter den där ABBA-låten.

Och det finns något lite själviskt i min egen reaktion, vilket jag tycker är värt att erkänna. Min son har fått nya lagkamrater, nya tränare, nya erfarenheter och en möjlighet att fortsätta utvecklas i en miljö som han själv har valt. Det är jag som har tvingats lämna ifrån mig en del av det som jag under lång tid betraktat som vårt. Jag saknar inte i första hand att stå och förklara hur man ska flytta över laget i försvarsspelet eller att försöka få tretton grabbar att lyssna samtidigt. Jag saknar att vara självklar i sammanhanget. Att veta saker. Att förstå.

För jag kan fotboll. Det finns mycket annat jag inte kan, och ännu mer som jag har ett ganska begränsat intresse av att lära mig, men fotboll är ett av de där områdena där jag känner mig hemma utan att behöva anstränga mig för att göra det. Jag förstår spelets logik, dess sociala koder, dess små absurditeter och dess förmåga att få människor att känna saker som de annars skulle ha mycket svårt att formulera. Under sex säsonger fick jag använda den kunskapen till någonting som var viktigt för min son, och kanske var det just kombinationen som gjorde det så betydelsefullt för mig. Att få vara både pappa och någon som faktiskt begrep vad han höll på med.

Det är inte säkert att de två rollerna kommer att sammanfalla särskilt ofta framöver.

Jag vet förstås inte vilka intressen han kommer att ha om fem år, vilka människor han kommer att umgås med eller vilka delar av sitt liv han kommer att vilja dela med mig. Det är fullt möjligt att fotbollen fortsätter att vara vårt gemensamma språk, att vi kommer att sitta på läktare tillsammans, diskutera matcher och vara oense om saker som ingen av oss egentligen har något inflytande över. Det är också möjligt att han kommer att upptäcka andra saker, sådant som jag inte förstår och kanske aldrig kommer att förstå, och att jag då får lära mig att vara en engagerad pappa utan att samtidigt kunna vara den som förklarar hur allting fungerar.

Det borde inte vara särskilt svårt. Jag älskar ju honom, inte hans förmåga att slå en diagonalpassning.

Men människor fungerar sällan så rationellt som de gärna föreställer sig, och jag tror att en del av min egen sorgsenhet handlar om en rädsla för att inte längre riktigt veta vilken plats jag ska ha. Inte för att han skulle sluta behöva en pappa, utan för att jag under så många år har haft en väldigt konkret uppgift i hans liv, en uppgift som jag dessutom tyckte om och som jag åtminstone ibland inbillade mig att jag var ganska bra på. Nu behöver han mig inte på det sättet längre, och även om det är ett utmärkt tecken på att han håller på att bli en självständig människa är det inte alldeles enkelt att förhålla sig till för den som står kvar med en väska full av koner och västar.

Jag tänker ibland på hur märkligt det är att vi minns vissa tillfällen som början på något, men nästan aldrig förstår när vi befinner oss i slutet. Jag vet exakt vilket datum jag köpte de där första fotbollsskorna, men jag har ingen aning om när vi hade vår sista riktigt vanliga träning tillsammans. Det var förmodligen en kväll som alla andra, med samma gamla övningar, samma tjat om att hålla avstånden och samma småprat på vägen hem. Jag visste inte att jag borde lägga den på minnet. Det gör man ju nästan aldrig. De flesta saker som visar sig ha varit betydelsefulla upphör utan någon särskild ceremoni, och först långt senare inser man att något man trodde skulle fortsätta i all oändlighet faktiskt redan har tagit slut.

Det är kanske det som är det verkligt vemodiga. Inte att saker förändras, utan att man så sällan förstår hur mycket man kommer att sakna dem medan de fortfarande pågår.

Den 29 augusti 2018 trodde jag att jag köpte ett par fotbollsskor till en femåring. I efterhand förstår jag att jag också fick tillträde till en värld som vi skulle komma att dela under nästan hela hans barndom, och att jag någonstans på vägen började betrakta den världen som lika mycket min som hans. Det var den förstås aldrig. Jag fick bara låna en plats i den, under en ovanligt lång och väldigt fin period av våra liv.

Nu är han tretton år. Han spelar sin egen fotboll, tillsammans med människor som han själv har valt och med tränare som förhoppningsvis kan ge honom sådant som jag inte längre kan.

Jag står fortfarande vid sidlinjen och tittar. Ibland pratar vi om matchen efteråt, ibland vill han prata om något helt annat och ibland vill han förmodligen helst att jag bara håller käften.

Jag försöker lära mig att alla tre alternativen är lika mycket en del av att vara pappa.

Friheten att höra hemma någonstans. Och att kunna lämna.

För några år sedan kom en av Västmanlands mer etablerade folkpartistiska opinionsbildare fram till mig. Han hade funderat på en sak och nu hade han kommit på svaret. Hur hade det egentligen gått till när Miljöpartiet, som en gång var ett av Sveriges mest EU-kritiska partier, hade förvandlats till en av det europeiska samarbetets mest entusiastiska försvarare? Hans förklaring var lika enkel som cynisk. ”Politiker vill alltid att beslut ska fattas på högsta möjliga nivå där deras linje har stöd.” Och just då, konstaterade han, var EU den kanske viktigaste politiska arenan för den gröna omställningen. Inte bara i Europa, utan genom sin ekonomiska och politiska tyngd också i resten av världen. Jag skrattade åt resonemanget. Inte för att det var dumt, utan för att det fanns något obehagligt träffsäkert i det.

Sedan dess har en del hänt. Tyngdpunkten i Europaparlamentet har förskjutits åt höger. Den gröna given har gått från att vara ett av unionens stora framtidsprojekt till att delar av den europeiska högern börjat montera ned dess ambitioner. Nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare och den liberala världsordning som många av oss tog för given för bara något decennium sedan framstår som betydligt mindre självklar. Ändå har jag inte blivit mindre övertygad om att vi behöver mer Europa. Tvärtom. Och det beror på att min övertygelse om det europeiska samarbetet aldrig i första hand har handlat om var Miljöpartiet har störst möjlighet att få igenom sin politik.

Den brittiske författaren David Goodhart beskriver i The Road to Somewhere en konflikt som han menar blivit allt viktigare i västerländsk politik. Mellan Somewheres och Anywheres. De förra är människor vars identitet formas av platsen där de lever, av hembygden, historien och gemenskaperna. De senare är mer rörliga, med en identitet som i större utsträckning formas av utbildning, yrke och individuella värderingar. Det är en användbar uppdelning, men också en farlig sådan om vi börjar betrakta den som två oförenliga människotyper. För varför skulle man behöva välja?

Jag tänker ibland på några av mina Sheffield United-polare som var starka anhängare av Brexit. Människor med sina liv och sin historia förankrade i en gammal industristad som under årtionden fått se mycket av det som en gång bar upp den försvinna. Jag tyckte att de drog fel slutsatser. Att lämna EU skulle knappast ge Sheffield tillbaka stålindustrins glansdagar eller lösa de problem som årtionden av ekonomisk omvandling lämnat efter sig. Men jag förstod dem. Bakom ilskan mot Bryssel fanns också upplevelsen av att besluten om deras framtid fattades av människor som aldrig behövde leva med konsekvenserna. Att deras stad och deras erfarenheter betraktades som något historien redan hade sprungit ifrån. Det är lätt att avfärda sådant som nostalgi. Svårare är att ta det på allvar utan att acceptera den politiska slutsatsen.

Jag är själv präglad av en uppväxt i Norrbotten, av pappas Tornedalen, av föreningsliv och lokala gemenskaper. Jag tror att platsen spelar roll. Att människor behöver sammanhang som är större än de själva och äldre än deras egna liv. Jag tror på betydelsen av att känna människorna som bor på samma gata, engagera sig i den lokala fotbollsföreningen och förstå historien om platsen där man lever. Men jag tror lika starkt på människans rätt att bryta upp. Att flytta, studera, älska, arbeta och skapa sig ett liv någon helt annanstans. Att inte vara fångad av den plats där man föddes eller de förväntningar som andra människor har på vem man borde vara. Jag vill kunna höra hemma någonstans utan att vara hänvisad dit. Det är för mig en grundläggande övertygelse. Och en lika grundläggande grön sådan.

Det finns en föreställning om att internationalism och lokal förankring skulle stå i motsats till varandra. Att den som älskar sin hembygd också måste vara skeptisk till världen utanför. Jag tror att det är ett av vår tids mer destruktiva politiska missförstånd. Den som är trygg i sin egen tillhörighet behöver inte vara rädd för andras. Men vi som tror på öppenhet får heller inte förväxla möjligheten att lämna med skyldigheten att göra det. En människa vars hembygd långsamt förlorar arbetstillfällen, samhällsservice och framtidstro blir inte nödvändigtvis friare av att någon förklarar att hon kan flytta till Stockholm. Politikens uppgift måste vara att ge människor makt över sina egna liv. Både makten att stanna och makten att gå.

Det är också så jag ser på Europeiska unionen. EU är inte i första hand ett instrument för att genomföra just min politiska övertygelse. Det är en demokratisk gemenskap där människor med olika övertygelser försöker lösa problem som ingen av oss kan lösa på egen hand. Ibland kommer den att fatta beslut jag tycker är bra. Ibland beslut jag tycker är direkt dåliga. Det är så demokrati fungerar. Om mitt stöd för det europeiska samarbetet försvagades varje gång de politiska majoriteterna förändrades skulle den där folkpartisten ha haft alldeles rätt. Men demokratins värde kan inte vara beroende av att just vi vinner.

Det blir särskilt tydligt när vi ser österut. Rysslands krig mot Ukraina handlar om territorium, militär makt och säkerhet. Men också om vem som har rätt att bestämma över ett lands framtid. Den ryska imperialismens budskap är att Ukrainas geografiska läge och historiska relation till Ryssland ger Moskva rätt att bestämma över ukrainarnas politiska vägval. Ukrainarnas svar är att de själva äger den rätten. De slåss för rätten att vara ukrainare, men också för rätten att vara européer. För sin plats på jorden och för friheten att själva bestämma vad den platsen ska vara en del av. Somewheres och Anywheres på samma gång.

Ronald Reagan återkom ofta till bilden av Amerika som a shining city upon a hill. En lysande stad på en kulle, vars ljus syntes långt bortom dess egna gränser. Det finns mycket att invända mot den amerikanska självbilden, inte minst när avståndet mellan idealen och den faktiska politiken blivit närmast groteskt. Men jag tycker om ambitionen. Föreställningen att ett samhälle kan representera något större än sina ekonomiska intressen. En idé som människor också långt utanför dess gränser finner värd att tro på. Jag skulle vilja att Europa hade lite mer av den självbilden. Inte som en stormakt som försöker dominera sin omvärld, utan som en demokratisk gemenskap som vågar tro på sina egna principer. På friheten att tänka, tala, älska och leva. På rätten att välja sina ledare och avsätta dem. På att vi kan åstadkomma mer tillsammans än var och en för sig.

Jag vill ha ett starkare EU. Med större förmåga att försvara sig, ställa om sin ekonomi, möta klimatkrisen och hävda demokratiska värderingar i en värld där dessa inte längre kan tas för givna. Det betyder inte att varje beslut ska fattas i Bryssel. Tvärtom. Men det betyder att vi måste våga fatta gemensamma beslut när problemen är gemensamma. Att möta sådana utmaningar tillsammans är inte att ge upp självbestämmandet. Det är att återta en del av det. Och kanske är det just där mina vänner i Sheffield och jag egentligen borde ha kunnat mötas. I övertygelsen om att människor måste få större makt över sina liv, men med olika slutsatser om hur den makten faktiskt kan vinnas.

Jag vet inte hur de politiska majoriteterna i Europa kommer att se ut om tio eller tjugo år. Men jag vet att min övertygelse om det europeiska samarbetet inte står och faller med svaret. För i slutändan handlar det om vilket slags värld vi vill leva i. En värld där människor hålls kvar på sina platser av historia, fattigdom, rädsla eller makt. Eller en värld där vi har möjlighet att själva välja våra liv, våra gemenskaper och vår framtid. Där vi kan vara stolta över varifrån vi kommer utan att vara rädda för vart vi är på väg.

Där vi får vara Somewheres. Och Anywheres.

Där friheten inte slutar vid gränsen.

Mina fem cent om SD:s kvittningskupp.

Det finns ett rätt tröttsamt mönster i politiken. Någon gör något ganska rakt och ganska taktiskt, och kort därefter dyker det upp ett resonemang som försöker lyfta det till principnivå. Som om det inte handlade om vad som faktiskt hände, utan om hur systemet “egentligen” är tänkt att fungera.

Den här gången är det liberalen Fredrik Malm som rider ut till SD:s försvar i ett Facebookinlägg.

Bakgrunden är inte särskilt komplicerad. I en votering såg det ut som att regeringssidan skulle förlora, bland annat eftersom tidigare SD-ledamöter röstade emot sitt gamla parti. Då valde SD att kalla in ledamöter som enligt kvittningsöverenskommelsen inte skulle rösta. De deltog ändå, och utfallet vände.

Det är i grunden allt som behöver sägas om vad som hände.

Malm försöker ändå göra något mer av det. Han resonerar ungefär som att kvittningssystemet finns för att spegla styrkeförhållandena i riksdagen, och att det därför kan vara rimligt att agera när dessa styrkeförhållanden rubbas, till exempel av vildar. I den logiken framstår det inte som ett problem att frångå kvittningen i ett enskilt läge, utan snarare som ett sätt att upprätthålla dess syfte.

Det låter tilltalande, men det är i praktiken ett cirkelresonemang. Om kvittning finns för att spegla styrkeförhållanden, och man därför kan bryta mot kvittningen för att spegla styrkeförhållanden, då har man i praktiken sagt att reglerna gäller tills de inte längre gör det. Och då är de inte regler, utan verktyg.

I verkligheten är kvittning betydligt enklare än så. Den finns för att hantera frånvaro. Den bygger på att båda sidor avstår när någon saknas, så att tillfälligheter inte avgör utgången. Den bygger också på att man litar på att motparten gör samma sak nästa gång rollerna är omvända.

Det är just den tilliten som sätts ur spel när man börjar använda systemet taktiskt.

Och resonemanget om vildar missar en ännu mer grundläggande poäng. Riksdagsledamöter har personliga mandat. Det innebär att majoriteter kan förändras under en mandatperiod. Det kan vara frustrerande för en regering, men det är inte ett systemfel som ska korrigeras i efterhand. Det är en del av konstruktionen. Ansvaret för att säkra stöd för sin politik ligger där det ska ligga, hos regeringen.

Vi har dessutom sett vad som händer när den här typen av tänjningar normaliseras. I Västerås 2020, mitt under pandemin, var kvittningen avgörande för att kunna hålla sammanträden på ett smittsäkert sätt. När SD då hotade att bryta överenskommelsen för att få igenom sin linje föll hela upplägget. Sammanträdet fick ställas in och flyttas.

Det var inte ett teoretiskt problem. Det var ett konkret exempel på vad som händer när systemet slutar bygga på förtroende.

Det är den typen av konsekvenser man nu riskerar att öppna för även i riksdagen. För om kvittningen inte längre går att lita på, då måste varje parti börja agera som om den inte finns. Full bemanning i varje votering, mindre flexibilitet och ett mer låst parlamentariskt arbete som följd.

Och det får effekter som går bortom just den här voteringen. Jag har till exempel, trots stora politiska skillnader, aldrig haft något behov av att göra en poäng av Jimmie Åkessons frånvaro från voteringar. Jag köper att rollen som partiledare ibland kräver något annat. Att möta väljare, vara ute på arbetsplatser, göra studiebesök och driva opinion kan i vissa lägen vara viktigare än att trycka på en knapp i kammaren.

Den typen av prioriteringar bygger dock på att systemet runt omkring fungerar. På att kvittningen går att lita på.

Det lär bli mindre av det nu.

Omställningen är inte dyr. Ojämlikheten är det.

Igår samlades partierna i Västerås på Elektra Bio för att diskutera klimatpolitik. Vi var där från Miljöpartiet tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte delta. Det får man dra sina egna slutsatser av.

Kvällen inleddes med dokumentären Outgrowing the system inför en överfull salong. Det satte tonen för en debatt som till stor del kom att handla om doughnut economics.

Modellen är enkel. Ekonomin måste hålla sig inom två ramar. Den yttre handlar om planetens gränser. Den inre om människors grundläggande levnadsvillkor. Däremellan finns utrymmet där ett samhälle faktiskt fungerar.

Det är en rimlig utgångspunkt för debatt. Men den blir snabbt obekväm. För den tvingar oss att prata om ojämlikhet.

För samtidigt som vi diskuterar klimatet upplever många att pengarna räcker allt kortare. Den känslan kommer dominera valrörelsen. Vad människor har råd med i vardagen.

Här har högern varit skicklig. Man har målat upp klimatomställningen som boven. Som om det är klimatpolitiken som gör livet dyrt. Det är en bekväm lögn.

Det som gör livet dyrt är ett ekonomiskt system där risker vältras över på hushållen medan vinster koncentreras i toppen.

Vi ser det i energipriserna. Vi ser det i livsmedelspriserna. Vi ser det i ett fortsatt oljeberoende där varje geopolitisk kris skickar notan rakt in i svenska kök.

Och samtidigt har Sverige byggt ett skattesystem där den som lever på arbete betalar extremt mycket mer än den som lever på kapital. Det är där problemet ligger.

När biståndsminister Benjamin Dousa i veckan uttryckte förvåning över att Lorentz Tovatt ser miljardärer som ett problem(i en utmärkt debatt för övrigt, se den) så visar det hur långt ifrån verkligheten delar av högern befinner sig. Det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att extrema förmögenheter inte uppstår i ett vakuum. De är ett resultat av politiska beslut.

Beslut som gör att några få kan dra ifrån samtidigt som många andra får mindre marginaler. Och det är exakt det som undergräver klimatomställningen.

För människor accepterar inte en omställning där de själva förväntas betala medan andra blir rikare än någonsin. Det är inte bara orättvist. Det är politiskt ohållbart. Ska vi lyckas måste vi vända på det.

De som har mest måste bidra mer. Punkt.

Vi behöver ett skattesystem som beskattar kapital rimligt, som bryter koncentrationen av förmögenhet och som gör det möjligt att investera brett i omställningen.

För sanningen är enkel.

Omställningen i sig är inte det som gör livet dyrare. Rätt utformad kan den tvärtom göra samhället mer robust, minska sårbarheten och stärka hushållens ekonomi.

Men det kräver att vi tar konflikten.

Mellan ett samhälle som fortsätter öka klyftorna och ett samhälle som håller ihop.

Mellan kortsiktig vinstmaximering och långsiktig hållbarhet.

Omställningen är inte dyr. Ojämlikheten är det.

Västerås slöt upp mot regeringens inhumana migrationspolitik

Ibland behövs det inte mer än en kväll för att påminnas om vad ett samhälle faktiskt är.

Stort tack till alla västeråsare som slöt upp och demonstrerade mot tonårsutvisningarna och regeringens orimliga och inhumana migrationspolitik. Det finns något djupt hoppfullt i att så många vägrar acceptera att unga människor, som i praktiken är en del av vårt samhälle, ska ryckas upp och skickas till länder de knappt känner.

Dagar som igår visar att engagemanget finns kvar. Att anständigheten inte har gett upp.

Och ett särskilt tack till Centerpartiet och Vänsterpartiet för gott samarbete. När det verkligen gäller går det att samla breda krafter för det som är rätt. En socialdemokrat var också där.

När liberalismen lämnade Liberalerna

I dag tog Liberalerna ett beslut som kommer leva kvar långt efter att de flesta av dagens pressmeddelanden har glömts bort. Partiet öppnar nu för att Sverigedemokraterna ska kunna bli ett likvärdigt parti i en fyrpartikoalition som söker väljarnas förtroende i höstens riksdagsval. Den röda linje som i decennier dragits mellan svensk borgerlighet och den yttersta högern är borta.

Det är inte bara ännu ett steg i en redan pågående utveckling. Det är den punkt där utvecklingen blir definitiv.

Under lång tid var den svenska borgerlighetens linje enkel. Sverigedemokraterna var ett parti med rötter i den yttersta högern och samarbeten var därför uteslutna. Den linjen höll inte. Moderaterna övergav den först. Kristdemokraterna följde efter. Liberalerna var länge partiet som höll emot längst. Där, trodde många, gick gränsen.

Nu är också den spärren borta.

I praktiken betyder beslutet att Sverigedemokraterna uppnått något som för bara ett par decennier sedan hade framstått som osannolikt: en position där de behandlas som ett möjligt regeringsparti i svensk politik. Det är sannolikt den största parlamentariska framgång ett europeiskt parti med rötter i nynazismen någonsin haft.

Och den hade inte varit möjlig utan Liberalerna.

Det finns något nästan ironiskt i detta. Folkpartiet var under lång tid mer än ett borgerligt parti bland andra. Det var en politisk tradition. Internationalism. EU-engagemang. En ganska oreserverad tro på att öppenhet mot världen var en styrka. Partiet stod ofta längre fram än andra borgerliga partier i frågor om minoriteter, migration och internationellt samarbete.

Det var inte alltid konsekvent. Men riktningen var tydlig.

När Liberalerna nu öppnar dörren för ett regeringssamarbete där Sverigedemokraterna ingår är det svårt att låtsas att den traditionen fortfarande lever.

Den gör inte det. Det här är slutpunkten.

Och det är värt att säga rakt ut: utan Liberalernas beslut hade Sverigedemokraterna fortfarande stått utanför regeringsmakten. Den dörr som nu öppnas är i hög grad deras verk.

Det finns också en fråga som blir allt svårare att besvara ju längre tiden går. Vad fick Liberalerna egentligen i utbyte? Partiet har hela tiden sagt att kompromissen handlat om sakpolitik. Men när man försöker lista resultaten blir det ganska tunt. Skolpolitiken har inte förändrats särskilt mycket. Klimatpolitiken har snarare gått bakåt. Kärnkraftspolitiken består mest av löften om reaktorer som kanske ska byggas någon gång i framtiden.

Det är ett märkligt politiskt byte. Ett parti som byggde sin identitet på motstånd mot nationalism valde att normalisera just den politiska kraften. Och i utbyte fick man väldigt lite.

Liberalerna sålde sig för ingenting. Nu fortsätter de sälja sig för ännu mindre.

Under lång tid har svensk politik beskrivits genom vänster–höger-skalan. Den finns fortfarande kvar, men den räcker inte längre för att förstå vad som händer. Den konflikt som i dag formar politiken handlar i stor utsträckning om något annat: synen på öppenhet mot världen, migration, internationellt samarbete och nationalism.

När delar av högern rört sig i en mer nationalistisk och kulturellt konservativ riktning har den politiska kartan ritats om. Och när kartor ritas om händer något märkligt: människor kan plötsligt upptäcka att de står på en helt annan plats än de trodde.

Det var ungefär så jag själv blev vänster.

Inte för att jag förändrades särskilt mycket. Jag är fortfarande frihetlig i grunden. Men när mitten flyttar sig händer något. Plötsligt står man någon annanstans på kartan.

Miljöpartiet bildades en gång ur folkpartiets otillräcklighet. Ur känslan av att den gamla liberalismen inte räckte till när nya konflikter började prägla politiken: miljökrisen, globaliseringen, migrationen. Den rollen finns på många sätt fortfarande kvar. Behovet av en frihetlig och allmänprogressiv rörelse är större än på länge. En rörelse som utan tvekan försvarar öppenhet, internationellt samarbete och demokratiska värden när det blåser.

Den får gärna vara grön.

När historien om den här perioden skrivs kommer mycket att diskuteras. Opinionsmätningar. Partiledare. Regeringsförhandlingar.

Men en sak kommer vara svår att komma runt.

Partiet som under mer än ett sekel talade om frihet, öppenhet och motstånd mot nationalism blev till slut det parti som gav Sverigedemokraterna deras största parlamentariska genombrott.

Det är ett märkligt sätt att avsluta en politisk tradition.

När samtalet om träden tystnar.

Det finns en rad jag ofta återkommer till.
”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

Den skrevs av Bertolt Brecht på 1930-talet. Jag hade förmodligen aldrig stött på den om det inte vore för en väldigt märklig kedja av händelser. Den tidigare moderate riksdagsledamoten och Allra-styrelseordföranden Gunnar Axén blev 2014 så rasande över Athena Farrokhzads sommarprat att han meddelade att han tänkte kasta ut sin tv i någon typ av protest mot public service. Nyfikenheten vann. Jag lyssnade. Och i programmet reciterade Farrokhzad Brechts dikt.

Det är inte många saker i livet jag är skyldig skandalomsusade moderater. Men just detta är jag ändå tacksam för. Utan Axén hade jag nog inte haft Brechts ord i huvudet nu, när jag läser om unga människors avtagande oro för klimatförändringarna.

En ny studie från Lunds och Örebro universitet visar nämligen något som överraskat forskarna. Bland tillfrågade 16-åringar uppger ungefär sju av tio att de i stort sett är likgiltiga inför klimatförändringar. Den starka klimatoro som präglade ungdomsgenerationen kring skolstrejkerna för några år sedan tycks ha mattats.

Det låter dramatiskt. Men forskarna är också noga med att säga något annat. Likgiltigheten behöver inte betyda att unga inte bryr sig. Den kan lika gärna vara ett sätt att hantera ett hot som upplevs både enormt och svårt att påverka. I intervjuerna återkommer formuleringar om att man inte riktigt orkar tänka på det.

Det där känner nog många igen.

När världen blir för stor och problemen för många stänger hjärnan ibland av lite. Inte för att hoten försvinner. Utan för att man måste orka leva också.

Det är frestande för äldre generationer, som jag själv också tillhör, att falla in i den gamla reflexen. Att säga att ungdomar blivit bortskämda. Att de inte bryr sig. Att de tappat engagemanget.

Jag tror nästan aldrig att den analysen stämmer. Och jag tror definitivt inte att den gör det nu.

Snarare ser jag något annat. En generation som tagit ett halvt steg nedåt i Maslows behovstrappa.

När jag själv var tonåring låg framtidsoron ganska långt bort. Världen kändes i grunden stabil. Demokratierna stod stadigt. Krigen var långt borta. Historien kändes på något märkligt sätt nästan färdig.

Så känns det inte längre.

Kriget kryper närmare. En rysk fasciststat för ett brutalt anfallskrig i Europa. Demokratier skakar. Auktoritära rörelser växer. Tonläget hårdnar. Otryggheten ökar.

Var och en av de sakerna är fullt rationella skäl till existentiell oro.

I en sådan tid är det kanske inte konstigt om klimatet inte alltid ligger högst upp i medvetandet. Inte för att hotet försvunnit. Utan för att hjärnan försöker sortera i en värld där flera stora kriser samtidigt tränger sig på.

Jag tänker inte säga till någon att de borde oroa sig mer för klimatet än för krig, demokratiskt sönderfall eller ekonomisk osäkerhet. Den sortens konkurrens mellan rädslor leder sällan någonstans.

Men studien säger ändå något viktigt.

Försvaret av demokratin och det öppna samhället är också klimatkamp.

Inte bara för att demokratier historiskt sett är bättre på att hantera långsiktiga problem. Utan också för att människor måste orka bry sig. Klimatfrågan kräver just det. Uthållig uppmärksamhet. Långsiktiga beslut. En grundläggande tro på att framtiden faktiskt finns där.

Jag vet också hur lätt det är att hamna i ett slags falsk motsättning mellan klimat och säkerhet. Under det senaste året har jag haft många samtal där människor nästan förtvivlat ställt de två mot varandra. Som om man måste välja.

Men världen fungerar inte så.

Själv valde jag efter tjugo år att bli soldat igen. Inte för att jag slutat bry mig om klimatet. Utan för att jag bryr mig om framtiden.

Det är också därför jag haft så många av de där samtalen. Förvånansvärt ofta möter jag människor som inte riktigt ser hur krig och klimat hänger ihop. Som om de vore två helt olika frågor.

I verkligheten förstärker de varandra. Klimatförändringar driver konflikter och migration. Konflikter gör internationellt samarbete svårare. Och i en värld där demokratier inte längre kan försvara sig blir det också svårare att försvara planeten.

Man måste känna att framtiden finns för att vilja försvara den.

Det är kanske där Brechts rad får sin märkliga aktualitet igen.

I tider av grymhet kan det kännas nästan förbjudet att tala om träden. Men om vi slutar tala om träden har grymheten redan vunnit.

Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar

Publicerad i VLT Debatt, 10 februari 2026
Original: https://www.vlt.se/2026-02-10/mo-vasteras-fortjanar-politiker-som-tar-de-har-fragorna-pa-storre-allvar/

MP_ Västerås förtjänar politike…

Kommentar till inlägget “Klimatarbete som märks i vardagen och tar ansvar för framtiden”, VLT den 31 januari.

Västeråsmajoriteten beskriver i sitt inlägg sitt klimatarbete som ambitiöst, ansvarstagande och vardagsnära. Det är uppriktigt rätt ytliga ord som fungerar väl i en debattartikel. De fungerar sämre mot en utsläppskurva som pekar uppåt och blir närmast förolämpande för den klimatintresserade västeråsare som borrar ned sig i siffrorna.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej.

Under mandatperioden har majoriteten valt budgetar som sammantaget innehåller hundratals miljoner kronor mindre i klimatsatsningar än Miljöpartiet föreslagit. Det är inte en detaljfråga, utan ett politiskt vägval.

Samtidigt har, till min stora besvikelse, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet ställt sig bakom infrastrukturbeslut som deras egna förvaltningar i tjänsteskrivelser konstaterar leder till inducerad trafik och ökade utsläpp. Att känna till konsekvenserna och ändå rösta ja är också ett val.

När Miljöpartiet föreslog klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet, med nettonollutsläpp till 2035, valde majoriteten att säga nej. I stället antogs svagare mål som gick att enas om inom styret tillsammans med Kristdemokraterna. Klimatet fick därmed aldrig sista ordet. Det skulle anpassas, inte styra.

Redan under sitt första år avslutade majoriteten uppdraget med Västerås klimatlöfte, ett försök att samla kommun, näringsliv och civilsamhälle kring gemensamt ansvarstagande. När retoriken senare var som mest ansvarstagande ökade kommunkoncernens utsläpp med 15 procent mellan 2023 och 2024. Det är vad ansvar ser ut som i praktiken.

Samtidigt minskar cyklandet i Västerås, i takt med att bilberoendet befästs. Förslag som skulle ha prioriterat hållbara transporter har avvisats, däribland Miljöpartiets motion om miljözoner i innerstaden. Även det är ett val.

Trots detta fortsätter kommunen att årligen lägga omkring 34 miljoner kronor på att subventionera flygplatsverksamhet som i huvudsak handlar om privatflyg, skolflyg och enstaka kommersiella linjer, trots återkommande utfästelser om att röra sig mot affärsmässighet. Det är också ett val.

Den här mandatperioden har visat vad som händer när Socialdemokraterna och andra progressiva partier prioriterar sammanhållning framför ledarskap och låter Kristdemokraternas gränser sätta takten.

Resultatet blir inte öppen klimatförnekelse, utan något mer bekymmersamt. En politik som använder klimatet som språk, men inte som styrmedel.

Alla i majoriteten vet detta. Det är just därför det är ett problem. Västerås förtjänar politiker som tar de här frågorna på större allvar.

Markus Lindgren (MP)
Oppositionsråd i Västerås

8 mars 2026 – Valrörelsen börjar i Västerås

I helgen hade Miljöpartiet i Västerås valkickoff inför valrörelsen 2026. Det var en väldigt fin start på ett intensivt år med många engagerade medlemmar på plats.

Jag talade om något jag tror är viktigt att komma ihåg i politiken: att det ofta är svårt, men sällan komplicerat. Vi vet vad som behöver göras. Sverige behöver en snabbare klimatomställning, ett starkare kunskapssamhälle och ett samhälle som håller ihop.

Jag kandiderar till både riksdagen och kommunfullmäktige därför att de besluten hänger ihop. De nationella besluten påverkar hur våra städer utvecklas och hur snabbt vi kan genomföra den gröna omställningen.

Nu börjar arbetet på allvar.

5 mars 2026 – Debatt i kommunfullmäktige

Torsdagens kommunfullmäktige innehöll flera frågor om hur vi utvecklar Västerås som stad.

Jag talade bland annat om investeringar i Rocklunda. Under de senaste åren har något hänt i Västerås. Intresset för fotboll och lagidrott har vuxit kraftigt och blivit en stark del av stadens identitet. När engagemanget från supportrar, föreningar och ungdomar växer måste också staden hänga med. Därför stödde vi förslaget om investeringar i anläggningarna på Rocklunda.

Vi fattade också beslut om att fortsätta utveckla sommargågatan på Vasagatan. När trafiken kliver åt sidan och människor får mer plats händer något i en stad. Fler möts, fler stannar kvar och stadskärnan får mer liv.

Under kvällen diskuterades också det brottsförebyggande arbetet. Där lyfte jag erfarenheter från min tid som rektor för ungdomar placerade av samhället. En sak är tydlig: vi vet i grunden vad som fungerar. När unga människor har meningsfulla sammanhang, vuxna förebilder och en fungerande skolgång minskar risken att de dras in i kriminalitet.

Brottsförebyggande arbete är inte särskilt komplicerat. Men det är svårt, eftersom det kräver att vi som samhälle håller i och håller ut.

Det är därför skolan, föreningslivet och civilsamhället är så viktiga.

24/3- fyra år av krig

Den här veckan uppmärksammades fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

På Fiskartorget i Västerås samlades vi för en manifestation till stöd för Ukraina. Gruppledare från samtliga partier i kommunfullmäktige deltog.

Det är viktigt att fortsätta visa solidaritet med det ukrainska folket. Kriget handlar ytterst om demokrati, frihet och rätten för ett land att bestämma över sin egen framtid.

Det är också en påminnelse om att frihet och demokrati aldrig kan tas för givna.