Jag växte upp i Boden, vilket innebär att jag under en betydande del av min barndom betraktade stridsvagnar som en ungefär lika naturlig del av stadsbilden som andra människor betraktar stadsbussar. Det här är förmodligen en ganska ovanlig erfarenhet, men Boden var en garnisonsstad, och under kalla krigets sista år var det inte bara en beskrivning av stadens arbetsmarknad. Det var i någon mening hela dess existensberättigande.
Staden hade byggts för att försvara Sverige mot ryssen. Det fanns fort insprängda i bergen, militära anläggningar överallt och en bild av att nästan alla pappor, utom min egen lärare till far, var militärer.
Det märkliga är att allt detta var fullständigt normalt. Barn har en fantastisk förmåga att acceptera sin omgivning som den är. Om man växer upp i Las Vegas antar man förmodligen att alla städer har spelautomater i livsmedelsbutikerna. Om man växer upp i Boden antar man att alla städer har helikoptrar i luften och automateld som bakgrundsbrus.
Sedan föll Sovjetunionen. Det kalla kriget förvandlades från en pågående geopolitisk konflikt till någonting man kunde se dokumentärer om på Discovery Channel, och Sverige påbörjade vad som i efterhand framstår som ett närmast imponerande kollektivt experiment i att utgå från att historien hade tagit slut. Vi hade vunnit. Liberal demokrati hade besegrat kommunismen. Framtiden skulle handla om ekonomisk tillväxt, internationellt samarbete och möjligen vilken typ av jeans man borde bära.
Det var en trevlig tanke. Jag saknar den ibland.
När jag själv gjorde värnplikten hamnade jag på I 19 i Boden, där jag utbildades på luftvärnskanonvagn. LVKV. Ett ganska underbart militärt begrepp, eftersom det beskriver en maskin vars grundläggande idé är att kombinera två av mänsklighetens mest aggressiva uppfinningar: ett tungt bepansrat bandfordon och en automatkanon avsedd att skjuta ned saker som flyger.
I teorin handlar soldatlivet om luftförsvar, samordning och taktisk förmåga. I praktiken handlar en förvånansvärt stor del om att vara trött, frysa, vänta på information och försöka förstå varför någon annan har fattat ett beslut som förefaller fullständigt obegripligt.
Jag tyckte ganska bra om det. Inte nödvändigtvis varje minut. Men det fanns något tilltalande med den märkliga blandningen av allvar och meningslöshet, och framför allt med kamratskapet. Människor som under normala omständigheter förmodligen aldrig hade valt att tillbringa någon tid tillsammans förväntades plötsligt dela vardag, ansvar och ett ganska betydande mått av ömsesidigt beroende. Man kunde vara vem som helst utanför grindarna. Inne på regementet var det betydligt mer intressant om man klarade av sin uppgift och gick att lita på.
Det är en erfarenhet som jag tror att man har nytta av långt utanför Försvarsmakten. Bland annat i politiken, även om det där finns betydligt fler människor som frivilligt vill bli befäl.
Några år senare blev jag politiskt aktiv i Miljöpartiet.
Det är här berättelsen, åtminstone för den som betraktar politik som ett system av fasta och lite ytliga identiteter, börjar bli märklig. Jag hade alltså vuxit upp i en av Sveriges mest militariserade städer, utbildats på ett fordon vars primära uppgift var att skjuta sönder fientliga luftfarkoster och bestämt mig för att engagera mig i ett parti med rötter i freds- och nedrustningsrörelsen.
Själv har jag aldrig riktigt förstått problemet.
Jag blev ju inte miljöpartist för att jag ogillade soldater. Jag blev miljöpartist därför att jag trodde, och fortfarande tror, att människors frihet är beroende av betydligt fler saker än frånvaron av en fientlig armé. Det spelar ganska stor roll om planeten går att leva på, om samhället håller ihop och om människor har verkliga möjligheter att forma sina egna liv. Friheten blir extremt teoretisk om man saknar förutsättningar att använda den.
Men jag har heller aldrig förstått varför en övertygelse om att konflikter i första hand bör lösas genom diplomati skulle innebära att man måste vara principiellt emot möjligheten att försvara sig när diplomatin misslyckas. Det finns en avgörande skillnad mellan att vara kritisk till militarism och att föreställa sig att militära hot upphör att existera om man själv vägrar delta i resonemanget.
Sedan gick det ganska många år. Jag blev lärare, rektor, kommunalråd och trebarnspappa. Livet fylldes av sammanträden, budgetförhandlingar, förskolehämtningar och alla de andra saker som gradvis får en att inse att vuxenlivet till stor del består av att försöka befinna sig på flera platser samtidigt.
Men någonstans saknade jag alltid soldatlivet. Inte nödvändigtvis själva verksamheten, och definitivt inte alla dess mindre glamorösa inslag. Jag saknade sammanhanget. Den speciella humorn, den som uppstår när människor är trötta, kalla och har väldigt lite inflytande över sina omedelbara omständigheter. Känslan av att tillhöra en grupp där människor hade ansvar för varandra och där det var viktigare vad man gjorde än vad man sade.
I januari 2022 sökte jag mig till Hemvärnet. Det här är en ganska viktig detalj, eftersom Ryssland vid den tidpunkten ännu inte hade inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina. De ryska trupperna stod visserligen redan uppställda längs gränsen, men jag betraktade inte mitt beslut som någon särskilt dramatisk geopolitisk markering. Jag ville helt enkelt tillbaka till något jag hade saknat.
Sedan, den 24 februari, invaderade Ryssland Ukraina.
Jag minns diskussionerna under invasionens första dagar. Jag argumenterade kraftigt för att Sverige skulle skicka vapen till Ukraina, och när partiet ställde sig bakom den linjen var det för mig ett självklart beslut. Inte därför att jag hade någon särskild förkärlek för pansarskott, utan därför att ukrainarna uppenbarligen behövde dem.
Om någon försöker slå ihjäl din granne är det naturligtvis bra att försöka prata förövaren till rätta. Men om samtalet inte fungerar, och grannen ber dig om något att försvara sig med, är det ett ganska märkligt uttryck för pacifism att förklara att du av principiella skäl inte tänker hjälpa till.
Plötsligt fick beslutet jag hade fattat några veckor tidigare en helt annan innebörd. Det som hade börjat som en personlig längtan tillbaka till något bekant sammanföll med att Europa återigen befann sig i en situation där det som min barndoms Boden hade byggts för att möta inte längre framstod som någon historisk anakronism.
När jag efter invasionen genomförde min introduktion och började tjänstgöra i Hemvärnet var det därför med en annan känsla än den jag hade haft när jag skickade in min ansökan. Men det kändes också, på ett sätt som jag inte riktigt hade förutsett, som att komma hem.
Och kanske var det allra bästa att ingen verkade särskilt intresserad av vem jag var utanför verksamheten. Jag var inte kommunalråd där. Inte miljöpartist, rektor eller någon annan av de identiteter som med åren hade kommit att uppta en oproportionerligt stor del av mitt liv. Jag var en soldat i en grupp, med en uppgift att lösa och människor omkring mig som förväntade sig att jag skulle göra min del.
Det finns förmodligen en särskild sorts frihet i att tillfälligt slippa vara den person som man under många år har arbetat så hårt för att bli. Inte därför att man ogillar den personen, utan därför att det är ganska ansträngande att ständigt behöva vara honom. Jag hade saknat det mer än jag förstod.
Sedan dess har jag fortsatt att tjänstgöra i Hemvärnet, vid sidan av politiken och familjelivet. Det är inte alltid alldeles enkelt att få ihop. Det finns veckor när kalendern redan ser ut som ett mindre administrativt sammanbrott innan någon ens har börjat prata om övningsdygn. Men jag tycker om det. Och jag tycker om att det påminner mig om en ganska enkel sak som politiken, med alla sina anspråk på att organisera människors gemensamma tillvaro, ibland lyckas göra onödigt komplicerad. Att vara en del av ett samhälle innebär också att ibland göra saker för människor man inte känner, utan någon särskild förväntan om att få någonting tillbaka.
Det är för övrigt inte särskilt långt från det som en gång fick mig att engagera mig politiskt.
Jag tänker ibland på Boden i det här sammanhanget. På den märkliga staden där jag växte upp, på de enorma försvarsanläggningarna och på hur självklart det under en period verkade att allt detta så småningom skulle bli överflödigt. Jag minns en värld där det militära var en självklar del av vardagen, och jag minns hur vi sedan, nästan utan att märka det, började betrakta samma värld som en historisk kuriositet.
Det finns något djupt sorgligt i att vi fortfarande behöver förbereda oss för samma slags katastrofer. Jag skulle väldigt gärna leva i en värld där min militära utbildning var fullständigt meningslös och där Hemvärnet kunde ägna sig åt att arrangera friluftsaktiviteter för människor med ett osunt intresse för kamouflagekläder.
Men det är inte den världen vi lever i.
Kanske säger den här berättelsen därför mindre om min politiska utveckling än om hur svårt det är att helt lämna de platser som formade en. Jag är fortfarande, på ganska många sätt, en pojke från Boden. Och trots alla år som gått, alla andra sammanhang jag har tillhört och alla andra människor jag har hunnit bli, fanns det tydligen någonting i den där världen som jag fortfarande ville tillbaka till.
I januari 2022 sökte jag mig tillbaka till Försvarsmakten.
En månad senare började ryska stridsvagnar rulla mot Kyiv.
Jag hade föredragit om det bara hade varit nostalgi.
