En sökning i mitt eget sociala medie-arkiv kan identifiera det exakta datumet. Den 29 augusti 2018 köpte jag min förstföddes första fotbollsskor. Han hade precis fyllt fem år och jag minns inte längre särskilt mycket av själva inköpet, varken vad skorna kostade eller om han ens var speciellt intresserad av dem, men jag minns att jag tyckte att det var en stor sak. För mig, alltså.
Jag hade levt med fotboll under större delen av mitt liv, ägnat orimligt mycket tid åt att titta på andra människor som spelade fotboll och hade nog, utan att egentligen reflektera över det, redan föreställt mig att det här var början på någonting som vi skulle komma att dela. Det är förstås ett ganska märkligt sätt att tänka om ett par skor till en femåring, men föräldraskapet är fullt av sådana små, fullständigt orimliga förväntningar som man helst inte berättar om för någon.
En kort tid senare var jag tränare för hans lag, vilket sedan fortsatte i sex säsonger och kom att uppta en så betydande del av mitt liv att jag under långa perioder knappt reflekterade över att det faktiskt var ett val jag hade gjort. Träningar, matcher, cuper, föräldramöten, sms-konversationer, laguttagningar, skjutsningar, besvikelser, glädje, konflikter, blöta underställ och diskussioner om saker som i efterhand framstår som fullständigt betydelselösa men som där och då kunde kännas som frågor om liv och död. Jag har skrivit tidigare om det ideella ledarskapets efterliv, om den märkliga tystnaden som uppstår när något som under många år varit en självklar del av vardagen plötsligt upphör, och om hur det först är när man slutar som man förstår hur mycket tid man faktiskt har ägnat åt någonting.
Men jag har inte riktigt skrivit om vad det innebär att sluta vara tränare för just sitt eget barn.
För under sommaren valde min son att byta förening. Han ville spela någon annanstans, med andra kompisar, i ett annat sammanhang och med nya tränare. Det var hans beslut, fattat av skäl som är fullt rimliga för en ambitiös trettonåring och som jag varken har anledning eller lust att ifrågasätta. Jag är glad att han vågade ta det steget och ännu gladare över att han verkar trivas. Han spelar fortfarande fotboll flera gånger i veckan, pratar fortfarande om fotboll vid middagsbordet och ägnar fortfarande en förbluffande stor del av sin vakna tid åt att fundera över saker som har med fotboll att göra. Ingenting av det som egentligen borde spela någon roll har alltså gått förlorat.
Ändå är det någonting som har försvunnit.
Jag har funderat en del på vad det egentligen är, och kommit fram till att det nog handlar mindre om själva tränarskapet än om att jag under nästan hela hans uppväxt har fått tillhöra samma värld som honom. Inte bara besöka den, som föräldrar vanligtvis gör när de skjutsar till träningar, står vid sidlinjen och försöker tolka vad som händer i deras barns liv, utan faktiskt vara en del av den. Jag kände hans lagkamrater, deras egenheter, deras styrkor och svagheter, visste vilka som behövde en uppmuntrande klapp på axeln och vilka som behövde få vara ifred en stund. Jag visste vad som hade hänt på tisdagsträningen, varför någon var förbannad på torsdagen och varför en till synes alldaglig seger mot ett lag från en annan del av Västmanland kunde betyda så mycket för ett gäng tolvåringar. Vi hade ett gemensamt språk, min son och jag, och en gemensam referensram som sträckte sig långt bortom det som faktiskt hände med bollen.
Och det fanns någonting särskilt med alla de där bilresorna hem från träningar och matcher, när vi kunde prata om en situation som uppstått på planen, en lagkamrat som hade haft en dålig dag eller någonting som hänt i omklädningsrummet, utan att någon av oss behövde förklara sammanhanget för den andre. Vi visste redan. Vi hade varit där båda två, sett samma saker och ibland dragit helt olika slutsatser av dem, men vi behövde åtminstone aldrig börja med att reda ut vilka människor vi pratade om eller varför det som hade hänt var viktigt. Det låter kanske inte som någon särskilt märkvärdig form av närhet, men jag börjar misstänka att den var just det.
Det är en ganska fantastisk sak att få dela med sitt barn, inser jag nu, när jag inte längre gör det på samma sätt.
Jag tror nämligen att det finns något grundläggande asymmetriskt i relationen mellan föräldrar och barn som vi inte pratar särskilt mycket om. För barnen är vi, åtminstone under de första åren, en närmast självklar del av tillvaron, ungefär som bostaden, vädret eller det faktum att det finns mat i kylskåpet. Vi är där. Vi har alltid varit där. Att vi skulle ha några särskilda känslor inför vår egen närvaro i deras liv är förmodligen en tanke som aldrig ens föresvävar dem. För oss är det helt annorlunda. Vi vet hela tiden, åtminstone någonstans i bakhuvudet, att den där självklarheten har ett bäst före-datum. Att barnens värld kommer att växa och att vår relativa betydelse i den kommer att minska, inte nödvändigtvis för att de älskar oss mindre utan för att det är precis så livet är tänkt att fungera.
Det är också precis vad vi vill. Åtminstone på ett principiellt plan.
Det märkliga är att föräldraskapet på många sätt är ett av väldigt få mänskliga projekt där ett lyckat resultat innebär att den som utfört arbetet gradvis blir överflödig. Vi lägger åratal på att lära våra barn sådant som ska göra dem mindre beroende av oss, uppmuntrar dem att fatta egna beslut, skaffa egna vänner, formulera egna uppfattningar och så småningom bygga ett liv som vi inte längre har någon självklar insyn i. Och när de faktiskt börjar göra allt detta, när det alltså visar sig att vi åtminstone i något avseende har lyckats med det vi föresatt oss, är det inte alls säkert att framgången känns som en framgång. Det är hela poängen med föräldraskapet, vilket naturligtvis inte hindrar att det ibland känns som att man håller på att avveckla den viktigaste rollen man någonsin haft. Jag och min fru har börjat kalla det för ”slipping through my fingers”-känslan, efter den där ABBA-låten.
Och det finns något lite själviskt i min egen reaktion, vilket jag tycker är värt att erkänna. Min son har fått nya lagkamrater, nya tränare, nya erfarenheter och en möjlighet att fortsätta utvecklas i en miljö som han själv har valt. Det är jag som har tvingats lämna ifrån mig en del av det som jag under lång tid betraktat som vårt. Jag saknar inte i första hand att stå och förklara hur man ska flytta över laget i försvarsspelet eller att försöka få tretton grabbar att lyssna samtidigt. Jag saknar att vara självklar i sammanhanget. Att veta saker. Att förstå.
För jag kan fotboll. Det finns mycket annat jag inte kan, och ännu mer som jag har ett ganska begränsat intresse av att lära mig, men fotboll är ett av de där områdena där jag känner mig hemma utan att behöva anstränga mig för att göra det. Jag förstår spelets logik, dess sociala koder, dess små absurditeter och dess förmåga att få människor att känna saker som de annars skulle ha mycket svårt att formulera. Under sex säsonger fick jag använda den kunskapen till någonting som var viktigt för min son, och kanske var det just kombinationen som gjorde det så betydelsefullt för mig. Att få vara både pappa och någon som faktiskt begrep vad han höll på med.
Det är inte säkert att de två rollerna kommer att sammanfalla särskilt ofta framöver.
Jag vet förstås inte vilka intressen han kommer att ha om fem år, vilka människor han kommer att umgås med eller vilka delar av sitt liv han kommer att vilja dela med mig. Det är fullt möjligt att fotbollen fortsätter att vara vårt gemensamma språk, att vi kommer att sitta på läktare tillsammans, diskutera matcher och vara oense om saker som ingen av oss egentligen har något inflytande över. Det är också möjligt att han kommer att upptäcka andra saker, sådant som jag inte förstår och kanske aldrig kommer att förstå, och att jag då får lära mig att vara en engagerad pappa utan att samtidigt kunna vara den som förklarar hur allting fungerar.
Det borde inte vara särskilt svårt. Jag älskar ju honom, inte hans förmåga att slå en diagonalpassning.
Men människor fungerar sällan så rationellt som de gärna föreställer sig, och jag tror att en del av min egen sorgsenhet handlar om en rädsla för att inte längre riktigt veta vilken plats jag ska ha. Inte för att han skulle sluta behöva en pappa, utan för att jag under så många år har haft en väldigt konkret uppgift i hans liv, en uppgift som jag dessutom tyckte om och som jag åtminstone ibland inbillade mig att jag var ganska bra på. Nu behöver han mig inte på det sättet längre, och även om det är ett utmärkt tecken på att han håller på att bli en självständig människa är det inte alldeles enkelt att förhålla sig till för den som står kvar med en väska full av koner och västar.
Jag tänker ibland på hur märkligt det är att vi minns vissa tillfällen som början på något, men nästan aldrig förstår när vi befinner oss i slutet. Jag vet exakt vilket datum jag köpte de där första fotbollsskorna, men jag har ingen aning om när vi hade vår sista riktigt vanliga träning tillsammans. Det var förmodligen en kväll som alla andra, med samma gamla övningar, samma tjat om att hålla avstånden och samma småprat på vägen hem. Jag visste inte att jag borde lägga den på minnet. Det gör man ju nästan aldrig. De flesta saker som visar sig ha varit betydelsefulla upphör utan någon särskild ceremoni, och först långt senare inser man att något man trodde skulle fortsätta i all oändlighet faktiskt redan har tagit slut.
Det är kanske det som är det verkligt vemodiga. Inte att saker förändras, utan att man så sällan förstår hur mycket man kommer att sakna dem medan de fortfarande pågår.
Den 29 augusti 2018 trodde jag att jag köpte ett par fotbollsskor till en femåring. I efterhand förstår jag att jag också fick tillträde till en värld som vi skulle komma att dela under nästan hela hans barndom, och att jag någonstans på vägen började betrakta den världen som lika mycket min som hans. Det var den förstås aldrig. Jag fick bara låna en plats i den, under en ovanligt lång och väldigt fin period av våra liv.
Nu är han tretton år. Han spelar sin egen fotboll, tillsammans med människor som han själv har valt och med tränare som förhoppningsvis kan ge honom sådant som jag inte längre kan.
Jag står fortfarande vid sidlinjen och tittar. Ibland pratar vi om matchen efteråt, ibland vill han prata om något helt annat och ibland vill han förmodligen helst att jag bara håller käften.
Jag försöker lära mig att alla tre alternativen är lika mycket en del av att vara pappa.
