För några år sedan kom en av Västmanlands mer etablerade folkpartistiska opinionsbildare fram till mig. Han hade funderat på en sak och nu hade han kommit på svaret. Hur hade det egentligen gått till när Miljöpartiet, som en gång var ett av Sveriges mest EU-kritiska partier, hade förvandlats till en av det europeiska samarbetets mest entusiastiska försvarare? Hans förklaring var lika enkel som cynisk. ”Politiker vill alltid att beslut ska fattas på högsta möjliga nivå där deras linje har stöd.” Och just då, konstaterade han, var EU den kanske viktigaste politiska arenan för den gröna omställningen. Inte bara i Europa, utan genom sin ekonomiska och politiska tyngd också i resten av världen. Jag skrattade åt resonemanget. Inte för att det var dumt, utan för att det fanns något obehagligt träffsäkert i det.
Sedan dess har en del hänt. Tyngdpunkten i Europaparlamentet har förskjutits åt höger. Den gröna given har gått från att vara ett av unionens stora framtidsprojekt till att delar av den europeiska högern börjat montera ned dess ambitioner. Nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare och den liberala världsordning som många av oss tog för given för bara något decennium sedan framstår som betydligt mindre självklar. Ändå har jag inte blivit mindre övertygad om att vi behöver mer Europa. Tvärtom. Och det beror på att min övertygelse om det europeiska samarbetet aldrig i första hand har handlat om var Miljöpartiet har störst möjlighet att få igenom sin politik.
Den brittiske författaren David Goodhart beskriver i The Road to Somewhere en konflikt som han menar blivit allt viktigare i västerländsk politik. Mellan Somewheres och Anywheres. De förra är människor vars identitet formas av platsen där de lever, av hembygden, historien och gemenskaperna. De senare är mer rörliga, med en identitet som i större utsträckning formas av utbildning, yrke och individuella värderingar. Det är en användbar uppdelning, men också en farlig sådan om vi börjar betrakta den som två oförenliga människotyper. För varför skulle man behöva välja?
Jag tänker ibland på några av mina Sheffield United-polare som var starka anhängare av Brexit. Människor med sina liv och sin historia förankrade i en gammal industristad som under årtionden fått se mycket av det som en gång bar upp den försvinna. Jag tyckte att de drog fel slutsatser. Att lämna EU skulle knappast ge Sheffield tillbaka stålindustrins glansdagar eller lösa de problem som årtionden av ekonomisk omvandling lämnat efter sig. Men jag förstod dem. Bakom ilskan mot Bryssel fanns också upplevelsen av att besluten om deras framtid fattades av människor som aldrig behövde leva med konsekvenserna. Att deras stad och deras erfarenheter betraktades som något historien redan hade sprungit ifrån. Det är lätt att avfärda sådant som nostalgi. Svårare är att ta det på allvar utan att acceptera den politiska slutsatsen.
Jag är själv präglad av en uppväxt i Norrbotten, av pappas Tornedalen, av föreningsliv och lokala gemenskaper. Jag tror att platsen spelar roll. Att människor behöver sammanhang som är större än de själva och äldre än deras egna liv. Jag tror på betydelsen av att känna människorna som bor på samma gata, engagera sig i den lokala fotbollsföreningen och förstå historien om platsen där man lever. Men jag tror lika starkt på människans rätt att bryta upp. Att flytta, studera, älska, arbeta och skapa sig ett liv någon helt annanstans. Att inte vara fångad av den plats där man föddes eller de förväntningar som andra människor har på vem man borde vara. Jag vill kunna höra hemma någonstans utan att vara hänvisad dit. Det är för mig en grundläggande övertygelse. Och en lika grundläggande grön sådan.
Det finns en föreställning om att internationalism och lokal förankring skulle stå i motsats till varandra. Att den som älskar sin hembygd också måste vara skeptisk till världen utanför. Jag tror att det är ett av vår tids mer destruktiva politiska missförstånd. Den som är trygg i sin egen tillhörighet behöver inte vara rädd för andras. Men vi som tror på öppenhet får heller inte förväxla möjligheten att lämna med skyldigheten att göra det. En människa vars hembygd långsamt förlorar arbetstillfällen, samhällsservice och framtidstro blir inte nödvändigtvis friare av att någon förklarar att hon kan flytta till Stockholm. Politikens uppgift måste vara att ge människor makt över sina egna liv. Både makten att stanna och makten att gå.
Det är också så jag ser på Europeiska unionen. EU är inte i första hand ett instrument för att genomföra just min politiska övertygelse. Det är en demokratisk gemenskap där människor med olika övertygelser försöker lösa problem som ingen av oss kan lösa på egen hand. Ibland kommer den att fatta beslut jag tycker är bra. Ibland beslut jag tycker är direkt dåliga. Det är så demokrati fungerar. Om mitt stöd för det europeiska samarbetet försvagades varje gång de politiska majoriteterna förändrades skulle den där folkpartisten ha haft alldeles rätt. Men demokratins värde kan inte vara beroende av att just vi vinner.
Det blir särskilt tydligt när vi ser österut. Rysslands krig mot Ukraina handlar om territorium, militär makt och säkerhet. Men också om vem som har rätt att bestämma över ett lands framtid. Den ryska imperialismens budskap är att Ukrainas geografiska läge och historiska relation till Ryssland ger Moskva rätt att bestämma över ukrainarnas politiska vägval. Ukrainarnas svar är att de själva äger den rätten. De slåss för rätten att vara ukrainare, men också för rätten att vara européer. För sin plats på jorden och för friheten att själva bestämma vad den platsen ska vara en del av. Somewheres och Anywheres på samma gång.
Ronald Reagan återkom ofta till bilden av Amerika som a shining city upon a hill. En lysande stad på en kulle, vars ljus syntes långt bortom dess egna gränser. Det finns mycket att invända mot den amerikanska självbilden, inte minst när avståndet mellan idealen och den faktiska politiken blivit närmast groteskt. Men jag tycker om ambitionen. Föreställningen att ett samhälle kan representera något större än sina ekonomiska intressen. En idé som människor också långt utanför dess gränser finner värd att tro på. Jag skulle vilja att Europa hade lite mer av den självbilden. Inte som en stormakt som försöker dominera sin omvärld, utan som en demokratisk gemenskap som vågar tro på sina egna principer. På friheten att tänka, tala, älska och leva. På rätten att välja sina ledare och avsätta dem. På att vi kan åstadkomma mer tillsammans än var och en för sig.
Jag vill ha ett starkare EU. Med större förmåga att försvara sig, ställa om sin ekonomi, möta klimatkrisen och hävda demokratiska värderingar i en värld där dessa inte längre kan tas för givna. Det betyder inte att varje beslut ska fattas i Bryssel. Tvärtom. Men det betyder att vi måste våga fatta gemensamma beslut när problemen är gemensamma. Att möta sådana utmaningar tillsammans är inte att ge upp självbestämmandet. Det är att återta en del av det. Och kanske är det just där mina vänner i Sheffield och jag egentligen borde ha kunnat mötas. I övertygelsen om att människor måste få större makt över sina liv, men med olika slutsatser om hur den makten faktiskt kan vinnas.
Jag vet inte hur de politiska majoriteterna i Europa kommer att se ut om tio eller tjugo år. Men jag vet att min övertygelse om det europeiska samarbetet inte står och faller med svaret. För i slutändan handlar det om vilket slags värld vi vill leva i. En värld där människor hålls kvar på sina platser av historia, fattigdom, rädsla eller makt. Eller en värld där vi har möjlighet att själva välja våra liv, våra gemenskaper och vår framtid. Där vi kan vara stolta över varifrån vi kommer utan att vara rädda för vart vi är på väg.
Där vi får vara Somewheres. Och Anywheres.
Där friheten inte slutar vid gränsen.
